Vädret

Ful dag. Fuldag. Det är svårt att fatta hur vädret kan vara så nyckfullt och egensinnigt. Bara för några dagar sedan satt jag i solen på en bänk vid Stockholms universitet och pekade på ekorrar som hoppade omkring som studsbollar bland krokusar och snödroppar. Kanske var luften lite sval, men i solen var det varmt. Dagen efter träffade jag Anton som bestämt hävdade att jag blivit solbränd. Nu händer det! tänkte jag, äntligen!

Och så svänger det då om så plötsligt. Snö, i mitten av april. Snö! Regnigt, grått och bistert, fult. Tidigare idag promenerade jag i snålblåsten och det tog inte två minuter förrän mina fötter kändes kalla och fuktiga. Jag kontrollerade, och nej, skorna var inte blöta, men den där vidriga fukten trängde likväl in, så till den grad att mina tår domnade bort. Jag hade min klarblå basker och stora svarta schal på, men kalla vindilar letade sig ändå in i öronen, och mina nakna fingrar hade obemärkt förvandlats till tio stela glasspinnar.

Vädrets hånfulla nycker påminner mig om något som jag igår natt försökte förklara för en vän på besök. Vi pratade om det stora och det lilla och jag gjorde mitt bästa att måla en bild av hur jag upplever att livet för tillfället ter sig. Att sätta ord på känslor, sinnesförnimmelser och tankar är ofta närapå omöjligt, och aldrig kan man vara säker på att den man talar med hör samma sak som man själv hör eller ser samma sak som man själv ser. Detta är oundvikligt; vi är alla låsta i vår subjektivitet och hur vi än försöker kommer vi aldrig kunna uppleva någonting på exakt samma vis som någon annan gör det. Men det finns ingenting som hindrar ett tappert försök, det är trots allt därför vi kommunicerar som vi gör och producerar sådana enorma mängder kultur i alla dess former.

Det var en öppning till just ett sådant tappert försök jag såg i de senaste dagarnas skitväder. För det är precis som så jag tycker att mitt liv ter sig. Inte nödvändigtvis grått och trist och dåligt, men utan förvarning våldsamt växlande. Likt vädret som utan förvarning gör en helomvändning består mitt liv (eller, det är ju inte livet i sig jag talar om, utan min upplevelse av det - lite förenklat skulle man kunna kalla det mitt humör) av ständiga tvära kast, som en skenande berg-och-dalbana som jag inte själv kan kontrollera. Det är ibland skräckinjagande att vara passagerare i denna berg-och-dalbana när den sakta släpar sig upp mot himlen; aldrig kan jag vara riktigt säker på att den inte kommer att kasta av mig när den rusar nedåt och svänger skarpt i kurvorna.

Precis som berg-och-dalbanan vänder upp och ner på mitt innanmäte och trycker hjärtat upp i halsgropen, och som den gränslöst föränderliga väderleken utan förvarning bjuder på en råkall käftsmäll, så spelar livet och känslorna spel med mig. Precis som snön igår och idag attackerade våren kan min brinnande optimism på en sekund bytas mot själens fullkomliga misär. Först finns där inte ett moln och så plötsligt är hela himlen mörk. Jag tänker att det är lite som Matti Alkbergs Ragnar:

Ensam dag, fåglar sjunger, man är glad
Allt är fest, grannen spelar punk och man är bäst
Då krälar svarta molnen tyst in över horisonten
Aldrig kan man riktigt spänna av

Det är en av de finaste låtar jag någonsin hört - och fortsätter att vara det efter att jag hört den kanske 300 gånger. Kanske tycker jag så mycket om den, kanske tilltalar den mig så för att den lyckas fånga den där maktlösheten jag upplever i mitt liv. För att den lyckas sätta ord på det där som är så svårt att sätta ord på. För att den ställer upp och bär lite av skiten åt mig. För att den gör det hopplöst jobbiga till något som trots allt känns fint och bra. För att den säger till mig att det är okej.

Visst, att göra vädret till en metafor för livets vändningar skulle kunna vara klichéartat, och är det kanske för det mesta (som jag nog mer än väl visat med mitt orerande ovan), men icke i Alkbergs fall. Egentligen är det meningslöst att jag tar än mer tid i anspråk - min egen eller någon annans - med tafatta försök att beskriva hur den här låten slår mig i magen om och om igen eller hur den lyckas med det jag gång på gång misslyckas med; att måla mina känslors porträtt. Det är tid som är bättre att ägna åt att faktiskt lyssna på låten.

Allt som lever är förgängligt
Om nåt kunde vara evigt
Hur man än beter sig är det kört