Övertygelsen

Ett litet brandtal: Det må finnas gränser för vad olika individer har möjlighet att klara av eller att genomföra, men det finns inte en endaste gräns för vad man kan försöka. Denna maxim, som jag rabblat oändliga gånger idag, står i skarp kontrast till den cynism jag till vardags slänger mig med, och är en av få sanna övertygelser jag har. Den är central både i min uppfattning av mitt pedagogiska uppdrag som lärare och när det handlar om mig själv som person. Det låter så sjukt ocoolt, kanske till och med töntigt, men jag fortsätter att insistera på det. För mig är det den sanna DIY-andan. Försök! Försök! Försök! Om man inte ens tror på sig själv, vem ska då göra det?

När till och med min far tvivlar på mina förmågor ("Jag tror inte att du kan, du är så omusikalisk..." osv.) slinker maximen vanemässigt ur min mun till svar. Och jag frågar varför man ska låta bli att försöka bara för att man kanske inte har de bästa förutsättningarna? Och hur vet man när man inte ens har försökt? Och spelar det egentligen någon roll om man inte blir världens bästa? Kan det inte vara så att processen har värde nog i sig? Eller krävs det alltid absoluta resultat? Sen tänker jag att han är en bitter gubbjävel som projicerar sina misslyckade förhoppningar på sin avkomma. Jag tänker att jag nog ska visa honom, knäppa honom på näsan. Men då kommer ett vagt obehag smygande, nämligen misstanken att jag oreflekterat bytt fokus, från processens egenvärde (med andra ord att det är roligt att t.ex. måla eller trumma eller skulptera) till ett upplevt behov av att bevisa något. Rädslan finns alltid att det ska ta över, att det ska handla om att bevisa något. För då blir det fel. Det ska handla om att man gör någonting för att man finner det njutningsfullt och roligt, inte för att man ska bevisa någonting för någon (annan än sig själv, eventuellt).

Om man inte försöker, blir det garanterat ingenting av någonting. Jag kan tveklöst säga att jag spelar bättre den här veckan än förra (eftersom jag har övat) och att jag tecknar bättre om jag gör det ofta. Det kommer alltid att finnas begränsande faktorer (fysiska, sociala, institutionella...), men det är en förbannat dålig ursäkt för att inte ens försöka, eller än värre, att tala om för någon annan att det inte är någon mening att denne försöker. För: det spelar ingen roll hur musikalisk eller konstnärlig eller logiskt-matematiskt begåvad man är om man inte ens försöker. Och det som räknas är inte vad man objektivt uppnår, utan hur roligt man har när man försöker. Jag säger det till andra, och jag säger det till mig själv.

(Kom an då, cyniker! Säg till mig att jag har fel! Säg till mig att jag är naiv!)