31 May 2010

Masspsykosen

På sistone har jag blivit mer och mer upprörd över den svenska monarkin och det nära förestående kronprinsessbröllopet. Utöver det ordinarie årliga anslaget till Hovstaten, också kallat apanage (57,43 miljoner kr år 2009), samt anslag till Slottsstaten (54,7 miljoner kr år 2009) får Hovet ytterligare 10 miljoner kronor till bröllopet (DN, 090921). Dessutom får kronprinsessparet Haga slott från staten (vilket i sin tur leder till högre driftkostnader för hovet varpå anslaget till Slottsstaten kommer att ökas ytterligare). Är det verkligen det bästa statens resurser kan läggas på i kristider som dessa? Finns det inte andra behov som är viktigare? Varför skall jag betala för ett bröllop jag inte är bjuden till? Och VARFÖR slickar medierna så enormt mycket rojaliströv? Vilken är "magin" de talar om? Vad har detta bröllop med mig att göra? Varför satsar Stockholms stad pengar på vad de kallar Love Stockholm 2010?

När jag har talat om detta har jag lite smått blivit anklagad för att vara cynisk, eller kanske till och med avundsjuk.

Jag är alltså bara sur, bitter och cynisk för att jag inte har en kille som Daniel Westling som vill gifta sig med mig. Så måste det vara!

Eller så kanske jag har en poäng. Kanske är jag inte en cynisk bitterfitta, utan helt enkelt bara en modern människa som vill leva i ett modernt samhälle. Det är hög tid för en allvarlig diskussion om monarkin, vad den står för och hur den förhåller sig till ett modernt demokratiskt samhälle.

Det är just demokratiaspekten som är mest intressant, rent principiellt. Monarki är inte förenligt med demokratiska principer, inte ens när det som i Sveriges fall gäller en rent ceremoniell monarki; vi har inte valt vår statschef! Själva ordet monarki syftar på envälde (mono = ensam, arki = härska), vilket går på tvärs mot demokratins grundläggande förutsättning; folkstyre. Ergo: monarki och demokrati är av princip oförenliga.

Alldeles nyligen hamnade jag i en situation där den uppenbara paradoxen i det svenska systemet blottlades och jag tvingades att på ett enkelt sätt försöka förklara hur det hänger ihop. Det gick inget vidare. Jag undervisade en klass i årskurs 7 om politik och efter att ha ägnat en lektion åt att fundera kring vad ett samhälle är och vilka problem som kan tänkas komma med detta ville jag gå vidare och arbeta med begreppet demokrati. Som den gode pedagog jag är förstår jag vikten av begreppshierarkier och kontext och ritade följaktligen upp något i den här stilen på tavlan, för att illustrera hur demokrati är ett sätt att styra ett samhälle:


Det kan ni ju själv räkna ut att det inte tog lång tid innan en elev sa "Men Sverige är väl en monarki?". Vad svarar man egentligen på det? Hur förklarar man att Sverige är en demokrati och samtidigt en monarki, när dessa av princip borde vara oförenliga? Jo, man tramsar runt och säger någonting om att "kungen inte har någon formell makt." Men innerst inne vet man att det inte är rätt. Innerst inne vet man att monarki inte är förenligt med demokrati, oavsett hur charmiga prinsar och prinsessor man råkar ha.

Att just Victoria tycks synnerligen vältalig och trevlig är inget försvar för monarkin i sig. De som anför detta som ett skäl för monarkins fortsatta vara i Sverige har målat in sig i ett argumentatoriskt hörn. Om man trots allt blundar för demokratiargumentet och accepterar monarkin som princip så måste man också vara villig att acceptera ytterst ocharmiga och korkade regenter och kungahus. Accepterar man monarki accepterar man också att vilken idiot som helst skall kunna vara landets statschef, utan möjlighet för folket att bli av med denne.

Förutom demokratiargumentet (som jag tycker är det överlägset starkaste) finns det fler argument mot monarki i Sverige. Här kommer ytterligare ett: det svenska samhället bygger (formellt) på meritokrati. Meritokrati innebär som ordet antyder att det är meriter (t.ex. betyg och examina) som skall avgöra vilka positioner o. dyl. en individ skall kunna inneha, och inte börd eller någonting annat (kön, etnicitet etc. skall inte heller spela in - det gör det dock i praktiken, därav ordet "formellt" ovan). I en meritokrati passar inte en kungafamilj in. Inga ärvda positioner passar egentligen in i en meritokrati, åtminstone inte i det offentliga. Vilken tjomme som helst kan bli kung - är det verkligen rimligt? Varför skall statschefen ha en gräddfil till sin position när ingen annan har det?

Jag är dock inte omöjlig; alla mynt har två sidor och det finns för- respektive nackdelar med det mesta, så även monarki. En möjlig fördel med en monark som statschef är att denne kan anses relativt neutral och således bör kunna ena folket då denne inte företräder en viss politisk sida. detta är alltså ett rent politiskt, aningen funktionalistiskt argument för monarki. Men frågan är om detta argument (vilket är det starkaste argument jag kan finna för monarki i dagens samhälle) verkligen håller. Det finns flera skäl till detta. För det första: Idag menar en relativt stor del av Sveriges befolkning att de inte stödjer monarkin och då blir argumentets bärkraft aningen tvivelaktig - vem vill sluta upp bakom någon man inte stödjer? Vidare tillhör kungen och kungafamiljen en mycket privilegierad samhällsklass, och då uppkommer frågan huruvida monarken verkligen kan ses som neutral och opartisk.

Ett motargument är att en folkvald statschef också skulle kunna fylla en sådan här påstått opartisk roll. Med en variant som i Tyskland kunde riksdagen (som ju representerar folket) utse en president som skulle ha enbart ceremoniella uppgifter. Eller så kanske riksdagens talman kunde inneha rollen som statschef. Kravet om republik handlar ju inte om att införa ett system med maktdelning (som i exempelvis USA eller Frankrike, där president och parlament delar på makten), utan helt enkelt om att ha en folkvald statschef. I samband med det här kan jag nämna ett väldigt löjligt motargument till republik, nämligen det att en president minsann kostar minst lika mycket som ett kungahus. Skott utanför mål! Det är inte en fråga om pengar, utan om demokratiska värden och hur vi ser på relationen mellan samhällsmedborgare.

Ett annat argument för monarki är att ett kungahus kan innebära god publicitet och PR år landet. Det bara skrattar jag åt, för det är så uselt. Jag tror att t.ex. Zlatan och Alexander Skarsgård gör betydligt bättre PR för Sverige än något kungahus kan åstadkomma. Tänk efter själv: hur mycket vet du om andra länders kungahus och hur påverkar detta din syn på landet? Förmodligen inser du nu att du inte vet så mycket. Och varför skulle andra göra det när det gäller pyttelandet Sverige då? Och om det handlar om relationer till andra stater och deras statschefer så är jag övertygad om att folkvalda politiker är bäst lämpade att sköta det.

Varje år (i princip) lägger Vänsterpartiet eller någon av partiets ledamöter fram en motion i riksdagen där de kräver avskaffandet av monarkin och införandet av republik. Även socialdemokratiska, miljöpartistiska och folkpartistiska ledamöter har motionerat om samma sak (det går att söka bland alla motioner på riksdagen.se). Stödet för monarkin minskar också hos den breda massan, även 0m 56% trots allt vill behålla monarkin. Med tanke på det stadigt minskande stödet, och framför allt demokratiaspekten, tycker jag att det är dags att diskutera monarkins vara eller icke vara seriöst nu. För så sömniga kan väl inte svenskarna vara att vi bara tänker acceptera denna odemokratiska kvarleva, bara för att det känns lite tryggt och traditionellt?

För att avslutningsvis återvända till bröllopsspektaklet: detta är ingen folklig fest eller nationellt viktig händelse. Det handlar om en absurd, gammalmodig och odemokratisk rest från tidigare århundraden. Och inte fan blir det bättre av att Victoria insisterar på att bli "överlämnad" till Daniel av sin far - en handling vars symbolik bör ge de flesta vettiga människor kväljningar (det handlar alltså om att kvinnan överlämnas från en förmyndare till en annan). I motsats till vad många tycks tro är detta inte en gammaldags tradition, och den finns inte inom Svenska Kyrkan, vars företrädare har bett Victoria att ändra sitt beslut på grund av symboliken, särskilt som hon besitter en sådan samhällsposition att hon kan komma att inspirera andra kvinnor.

Det är dags för ett slut på den här masspsykosen nu!

20 May 2010

Framtiden

Nu säger jag det! Jag gör det bara! Jag struntar i om det är fullkomligt o-häftigt, jag bara kör: jag tror att jag har valt världens bästa yrke! Om man är lärare har man inte tråkigt, och man sitter absolut inte och möglar på något kontor. Man får bestämma jättemycket själv och man kan testa nya grejer varje dag. Och - detta är enormt okreddigt - det är roligt att arbeta med barn.

En särskild - och smått irriterande, dock - aspekt av läraryrket är hur exakt precis alla tycks ha en åsikt om hur skolan bäst borde se ut. Inte förvånande förstås; alla har trots allt gått i skolan. Därför vet alla bäst hur där borde gå till. Tror de i alla fall. Att det är uppenbart att detta inte stämmer visar väl om inte annat Björklunds skolpolitik som ofta rimmar så enormt illa med diverse pedagogiska insikter och överväganden.

Skolan är en institution var i princip hela befolkningen passerat och alla har erfarenheter därifrån. Denna lilla detalj skiljer skolan som arbetsplats från i princip alla andra arbetsplatser. Både i tid och otid uttalar sig folk om hur lärare borde, eller inte borde, sköta sina jobb; något som vore otänkbart när det gäller de flesta andra yrkeskategorier. Att lärare besitter ett särskilt kunnande är det få som tycks fatta eller värdera.

Oavsett alla dessa åsikter om lärare och deras arbete, så finns det en sak som endast lärarna kan känna till. Det är en plats, där omvärlden inte kommer in, en väl bevarad hemligt, en inkräktarfri zon. Jag talar självfallet om lärarrumet - eller som det, mer politiskt korrekt, heter idag - personalrummet. Kanske fick man en gång en glimt av himlen när en lärare gick in eller ut, men det var också allt. Den där röda soffan, de blommiga gardinerna (som var mycket finare än de som prydde klassrummens fönster!) och de oändliga kaffekopparna.

Nu ska jag avslöja något för er: i lärarrummet är det precis som man trodde att det var när man själv var liten elev: lärarna sitter där inne och fikar och skrattar mest hela dagarna. Och det finns alltid tårta! Och bullar! Och kakor! Kaffet tar aldrig slut! Och sa jag att det alltid finns tårta? Och choklad! Där sitter man hela dagen och trycker i sig när de stackars eleverna tvingas lära sig om demokrati och matematiska prioriteringsregler. Det är lärarnas egen, underbara, vackra, sockrade värld. Och man måste ha nyckel för att komma in - jag har min i en kedja runt halsen; vi (blivande) lärare är ju ett praktiskt släkte!

Avslutningsvis tänkte jag bjuda på ett gött mattelärarskämt (dock inte klassikern Pythagoras sats - ni vet den som kladdar mellan sidan 97 och 98 i matteboken, höhö), som är alldeles utmärkt att dra om man har elever som klagar på låg temperatur i klassrummet: gå och ställ dig i hörnet, där är det alltid 90 grader! Boom boom tisch!

18 May 2010

Våren

Nu fattar jag ingenting. Vad hände egentligen? Helt utan förvarning hade stan på sig sin allra bästa sommardräkt idag. Jag åt lunch ute i solen och det var så varmt att jag var tvungen att ta av koftan. Och plötsligt är världen grön igen, och luktar hägg. Jag tänker alltid att det är bäst att ta till vara på våren, för den kommer bara en gång om året. Och det är trots allt inte så många år man får leva och möta den.

Om vädret är lika fint imorgon ska jag lägga mig i gräset i parken när jag kommer hem och jäsa som en deg - en fyllig vetedeg, en sån som jäser över bunkens kant och ut på diskbänken. När jag ligger där ska jag tänka lite extra på Ian Curtis. Sedan ska jag somna och sova en stund på en filt, mitt i parken. Det är min bästa sommargrej; att ta en powernap i parken utanför huset varje eftermiddag när jag kommer hem. Kan rekommenderas!

17 May 2010

En panda glömmer aldrig

Jag nämnde min gamla Vänner-bok för någon vecka sedan (här) när jag citerade en vän som i framtiden ville bli "en skön kille som kan flyga", och efter det har jag bläddrat igenom den flera gånger, i jakt på en tid som flytt. Det är en sån bok som småtjejer brukar ha där alla kompisar kan skriva in fakta om sig själva och jag skaffade den på skämt inför Emmaboda 2003.

(Detta var också det Emmaboda-året då jag kräktes på en gran, och missade Comet Gain för att jag låg i mitt tält i efterdyningarna av denna barrträdsrelaterade incident. Och samma år som Rocky Dennis spelade i skogen bakom Florian-tältet. Och det var samma år som Justus trodde att han hade suttit på sin strandstol och sovit i över tolv timmar, när det i själva verket var en kvart: "Hur mycket är klockan Emelie?" "Kvart över åtta." "Va? Då har jag ju sovit i över tolv timmar!" Jag hade inte hjärta att säga att det handlade om snarare tjugo minuter och att det fortfarande var kväll.)


I alla fall, boken. Den var ljuslila och hade på framsidan en bild föreställande två ankor eller något sånt. Jag ritade en pandig bild i svartvitt (så klart) och klistrade över ankorna, och sen åkte jag.



Boken är ett ovärderligt tidsdokument (ehm...) som framtidens historiker kommer att slåss om att få sätta klorna i (nåja!). Livet verkade hursomhelst vara fint för Stockholms indiekids i början av 00-talet. Här har jag saxat några fina urval:

Mina intressen: "Zombiebar", "Skunk, alk, musik"

Mitt favorit-tv-program: "Sommartorpet", "Så ska det låta på YLE1"

Mitt bästa semesterminne: "när jag åkte hem från Emmaboda och träffade hela MUF-Bohuslän på McDonald's!", "när jag slog en synthartjej", "när jag var på Bennofestivalen och drack hemmagjort vin", "när jag såg en bajskorv i Grekland."

Om jag var känd skulle jag vilja vara: "Woody Allens barn", "full och go", "saxofonspelare eller Beyoncé", "dr Phil eller Stina Nordenstam."

Det bästa som hänt mig: "Twee, eller Soulseek", "är att sluta vara indie & börja vara brat", "är att bli en del av indiesverige!!!", "när jag slutade grundskolan och pissade på golfgreenen", "när jag insåg att twee=gud."

Mitt pinsammaste minne: "är att jag prenumererat på Pollux alt. hetat 'popoffer' på Skunk", "när jag gav pengar till en kvinna jag trodde var tiggare, men som inte var det", "när jag fuskade mig igenom alla matteprov och min lärare kallade mig 'messmörshjärna'."

Jag avskyr mest: "min hund, acne, BD, indiekids", "skolan, när folk tror att de har roligt utan öl, vuxna, folkpartister etc.", "hat, Ebba von Sydow."

Min stora dröm: "att alla vuxna äter för mycket filmjölk och drar någon annanstans, typ månen."

Mitt bästa minne: "när jag hittade 100:- på marken", "när jag var go", "när jag låg på ett golv i Svalöv. Och sen i en soffa", "igår på Baba Sonic."

Mitt liv om 10 år: "ljudtekniker, bor på Söder och har en söt flickvän + 1 vackert barn", "då sitter jag i öknen med ett sexpack 2,8 och skriver tantsnusk under pseudonymen 'Kay Callahan'", "öl i Vällingby centrum", "bor i Dalslånged med min man som är lastbilschaffis. Jag har inte uppnått nåt", "har/är sugar daddy."

Det har ju inte gått tio år än, men sju i alla fall. Och nu leker vi alla vuxenleken; som kemister, läkare, psykologer, ekonomer, serietecknare och musiker. Jag vet inte om Kay Callahan har publicerat något ännu eller om så många vackra barn har kommit till. Men det gör inget. Bara jag får sitta här och vara lite sentimental en söndagkväll så är jag helt nöjd.

Fina porträtt från boken också. Den som kan identifiera personerna vinner ett sexpack 2,8:or. Häpp häpp!



14 May 2010

Skalet

Mitt skal har jävlats extra mycket den senaste tiden. Det skaver, irriterar och distraherar. När allt är som det ska reflekterar man inte över sitt skal, men ibland stramar det och kliar och man blir medveten om att det finns där. Just som på sistone. Nog vore det skönt om det kunde skärpa till sig och sluta störa. Hela kroppen är som en obekväm, lite för liten, stickig tröja som man bara vill få ta av. Jag kliar och kliar, och försöker skaka ut det obekväma genom fingerspetsarna, men det är ju fullkomligt lönlöst. Tänk om skalet kunde vara som den där tröjan, då hade jag bytt till ett annat, skönare för länge sen. För vad jag än gör nu så är jag fast i den trånga, stickiga tröjan som gör att jag känner mig konstant obekväm. Typiskt!

9 May 2010

Folkhemmet v. 2.0

Söndagkväll: middag och lektionsplanering för kommande vecka parallellt med dålig Wallander-film på fyran. Detta är förmodligen i stil med vad typ 87% av Sveriges vuxna befolkning också gör. Och man frågar sig ju varför. Det går ju att fatta att folk förbereder saker för den kommande veckan, men varför någon form av masspsykos inträffar varje söndagkväll klockan 21.00 är knepigare att förstå. Oavsett om det är Martin Beck, Kurt Wallander, Johan Falk eller Kommisarien och havet är det samma skit (även om den sistnämnda är absolut sämst, utan utmanare). Men det är väl bara så det skall gå till på en söndagkväll om man är vuxen, mitt i Sverige, mitt i livet.

Jodå. Så blev även jag vuxen till slut då.

Idiotin

Det finns saker som får mig att se rött, som får mig att helt flippa ur och skälla ut någon jag inte känner. Exempelvis otyglad vardagsrasism. I min värld finns det saker som man helt enkelt inte säger, och om någon ändå är dum nog att säga det så lackar jag ur.

När jag läste det här på DN.se (om tågvärden på SJ som i högtalarna ropade: ”...och så har vi negerbollar också”), kom jag att tänka på en grej som hände mig i tisdags kväll när jag just satt mig på tunnelbanan för att åka hem från en kompis. På andra sidan gången sitter två Veolia-munderade män i 25-30-årsåldern (för den oinsatte är Veolia ett fransktägt jätteföretag inom transportsektorn som bland annat kör några spårvagnslinjer i Stockholm). Den ena berättar en "skojig" historia för den andra om någon bekant som var med sin trasiga bil till en verkstad: "...och han var ju alltså blåneger, mekanikern, och så sa han att 'det här ser mörkt ut', och min kompis ba 'ja, det gör ju det', för asså, han var ju liksom blåneger, fattaru?" Vid det här laget vet jag inte om jag verkligen har hört det jag har hört, för det är så opassande att jag inte kan tro att någon skulle säga något sånt. Han har alltså inte sagt det för att provocera någon, utan för att det tycks falla sig helt naturligt för honom att använda såna ord.

Jag vrider och vänder på mig kanske en halv minut i viss beslutsångest innan jag vänder mig mot dem och talar om för den käcke historieberättaren att jag tycker att det är "enormt opassande att han sitter där i Veolia-uniform och vräker ur sig såna dumheter." Han blir allt lite röd i ansiktet, som en tioåring som blivit tillsagd av en okänd vuxen. Han ser så oerhört dum ut där han sitter. "Men han var ju det [blåneger, alltså]... Okej, mörkhyad då." stammar han. Sedan sitter de ganska tysta den närmsta kvarten. Och jag känner mig en smula nöjd.

Men jag tror inte att han riktigt fattade vad jag sa. Utöver att han var så urbota inskränkt att han använde ett så dumt ord så var han så korkad att han gjorde det när han satt i sina arbetskläder, bland folk. Som sådan representerade han Veolia. Inte jättesmart att vräka ur sig något sånt då, kanske.

Dessutom var det inte ens roligt. Och skämtet var inte nytt - för det finns väl knappast en kotte som inte har hört om hur Arne Hegerfors under någon fotbollsmatch för länge sen kommenterade att "det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk"? Sure, Veolia sysslar ju med återvinning också, men dåliga skämt gör sig bäst i botten på ett sopberg någonstans.

7 May 2010

Flyget

Tänk om man kunde flyga. Hur grymt vore inte det? Om man helt enkelt kunde ta sats och skjuta i från med ena foten och sedan lyfta graciöst från marken. Nu verkar det kanske som om jag bara är fånig, men jag brukar alltså tänka på det här ganska frekvent: hur obeskrivligt soft det vore om man kunde flyga.

Jag tänker lite på mig själv som en snitsig, strömlinjeformad fågel som kan flyga än upp än ner, än hit än dit, svänga snävt och susa fram fort som attan. Med andra ord som typ Stålmannen - fast utan den töntiga dräkten, helst. Jag vet, det låter som knarkfantasier, men vore det inte en bra grej? När man ska någonstans, då flyger man! Om man har lite tråkigt och vill göra något kul, då flyger man!

Jag har en sån där Vänner-bok där ens kompisar fyller i olika uppgifter om sig själv och svarar på olika frågor, som jag bland annat hade med till Emmaboda-festivalen 2003. Boken cirkulerade och en av mina kamrater angav som "Min stora dröm" följande: "Grym kille som lirar musik, lagar god mat och kan flyga." Helt klockrent, säger jag. Klart man vill kunna flyga.

Tänk vad juste det vore att flyga in över stan, glida över takåsarna och sedan landa på en balkong och ta en fika. Men man vill ju inte vara någon såsig Karlsson på taket, nej nej nej. Fort ska det gå. Som ett snitsigt showflygplan, inte ett klunsigt fraktåbäke. Om man nu ska jämföra med flygplan alls. För det är ju inte det det handlar om. Att flyga flygplan skulle ju aldrig duga. Det är sväva fritt med vinden i håret jag vill.

Sen sku man göra ett riktigt fint flygsoundtrack också, precis som jag gjort en cykelplaylist till min iPod. Det händer ibland när jag hör en låt att jag tänker att "wow, den här låten skulle man vilja flyga till" och varför ska man inte få göra det i så fall? Tänk t.ex. Junes Brides Every Conversation, Popguns Waiting For the Winter, Another Sunny Days Anorak City eller Cats on Fires Draw in the Reins. Eller Wuthering Heights! Mycket bra! Swish! Swish! Swish! (Det är så det låter när jag flyger förbi.

Hade jag tillräckligt med kontanter skulle jag helt klart, ehm, köpa vingar för pengarna. Japp.

Bomben

Tidigare ikväll var jag till Utrikespolitiska Föreningen Stockholm och lyssnade på ett rätt intressant anförande av Hans Blix, tidigare generalsekreterare för FN:s atomenergiorgan IAEA (1981-1997) samt ledare för FN:s vapeninspektion i Irak 2003 (han deklarerade att FN:s inspektörer inte kunnat hitta några massförstörelsevapen, vilket USA:s militära ledning låtsades att inte höra, som vi ju alla idag vet). Han talade framför allt om det kollektiva projektet att nedrusta och stoppa spridningen av kärnvapen och de svårigheter som finns kopplade till detta.

Sedan ett ickespridningsavtal (Non-Proliferation Treaty - NPT) klubbades igenom av FN 1970 har några stater visserligen gjort sig av med sina kärnvapen (Sydafrika, och så Ukraina och Kazakstan -tror jag - som överlämnade sina till Ryssland i utbyte mot vissa försvarsgarantier), men flera har också skaffat. Varken Indien, Pakistan eller Israel skrev på avtalet och de är idag kärnvapenstater. Nordkorea, som skrivit på och ratificerat avtalet bröt mot det, drog sig sedan ur och har nu också provsprängt kärnvapen. Även om antalet kärnvapen har minskat med mer än hälften sedan NPT kom till så uppskattas fortfarande 20 000 kärnstridsspetsar finnas kvar, de flesta i USA och Ryssland. Och det kommer ta evigheter innan vi blir av med dem alla, om någonsin.

När jag satt så fint så fint och lyssnade tyckte jag att det mest kändes deppigt alltihop, även om det förstås finns ljusglimtar. Visst, det har lugnat sig på många håll i världen. Det kalla kriget är sedan länge slut och det är otänkbart (menade åtminstone herr Blix) för många stater att gå i krig med varandra. För exempelvis USA och Ryssland skulle det inte komma på fråga. Detsamma gäller stater i Sydamerika, i Europa och i sydostasien. Men det känns ändå hopplöst på många sätt. Världen är fortfarande full av kärnvapen, krig och konflikter. Hur många människor har inte slaktats i krig de senaste hundra åren? Det är rent vidrigt att tänka på, och än vidrigare är det att tänka på att vi inte helt tycks ha lärt av våra misstag heller.

Vidare handlar det inte uteslutande om att nedrusta på kärnvapenfronten, det handlar om att nedrusta överlag. De människor som dödas i krig och konflikter idag dödas inte av kärnvapen utan av konvetionella vapen såsom kalashnikovs och landminor. Och misstänksamheten är så stor mellan stater och mellan olika grupper inom stater (de krig som pågår i världen just nu är främst inbördeskrig) att ingen förstås vill göra avkall om inte de andra gör det först.

Det är också intressant (eller snarare skrämmande) att titta på hur mycket pengar världens stater avsätter för militära ändamål. Lite spännande fakta: enligt SIPRI (Stockholm International Peace Research Institute) var denna siffra år 2008 sammanlagt 1226 miljarder US-dollar (ni kan ju själva fundera lite på hur många svenska kronor det motsvarar, och vad man skulle kunna hitta på för de pengarna). Närmare 50% av dessa militära utgifter står USA:s skattebetalare för. Då bör man ha i åtanke att landet bara har c:a 4,5% av jordens befolkning, eller ungefär 309 miljoner av jordens nu närmare 7 miljarder invånare. I den federala budgeten för 2010 tilldelas Department of Defense 663,7 miljarder dollar medan Department of Education får nöja sig med 46,7 miljarder dollar.

Jag har inte för avsikt att väva ut detta till någon form av akademisk uppsats, så jag skippar en mer djupgående analys och nöjer mig med att säga att jag tycker att det känns tråkigt att det ser ut som det gör i världen; det är tråkigt att det finns kärnvapen nog att göra slut på jordens befolkning om och om igen och det är tråkigt att så enorma ekonomiska (för att inte tala om mänskliga) resurser avsätts för militära ändamål. Tänk på allt bra man kunde göra för de pengarna istället.

Hans Blix avslutade lite hoppfullt och talade om hur det ökade ömsesidiga beroendet världen över skulle kunna bidra till ett fredligare klimat på jorden. Kanske ligger det något i detta klassiska liberala argument (han är ju folkpartist), men jag vet inte. Ett problem med argumentet är att det ömsesidiga beroendet inte är så omfattande som somliga förståsigpåare menar; det är inte globalt utan snarare regionalt. Vidare handlar det ömsesidiga beroendet ibland om ren utsugning av stater på det södra halvklotet, och därför är jag rätt obekväm med detta liberala koncept. Men i termer av krig och fred kanske det ligger någonting i det. För att krig skall uppstå krävs ju mer än vapen. Det krävs skäl. Tidigare har sådana skäl varit territoriella (tänk Sverige på 1600-talet), religiösa och ideologiska (t.ex. Kalla kriget). Så ser det inte riktigt ut idag (åtminstone inte i en mellanstatlig kontext). Förmodligen kommer konflikter istället uppstå kring naturresurser såsom olja och gas, och kanske kanske kanske kan ett ökat ömsesidigt beroende ha positiv inverkan på detta.

3 May 2010

Måndagen

En måndag som alla andra måndagar, som alla andra dagar; un jour comme un autre, om man vore Brigitte Bardot. Jag tror inte att det går att säga det bättre än så. Bitterljuvt, kanske? Nej, det är nog enklast att låta fröken B sköta det här ändå:

2 May 2010

Söndagarna

Söndag: den mest ambivalenta av veckans alla dagar. Men vet aldrig vad man vaknar till på en söndag. På ena sidan lockar den goda söndagen och på den andra lurar söndagsångesten, och det verkar ofta som om det absolut inte finns något mellanting.

Just söndgasångesten går väl att förstå om det är så att man har ett tråkigt jobb att gå till på måndag morgon, men varför jag drabbas kan jag inte förklara. Jag gör ju mest ingenting. Men kanske är det precis därför ångetsen kommer; för att man inte har någonting konkret att syssla med måndag till fredag. Kanske är det också därför som jag så desperat ser till att hålla mig underhållen under helgen, för att väga upp veckans snigeltempo. De här värdelösa söndagarna gör jag just ingenting, försöker bara sova och undvika att vara medveten.

Men det är ju inte helt mörkt. För de goda söndagarna finns också. Det är de söndagarna som man vaknar i tid och sedan lyckas ta sig för någonting; när man känner att man åstadkommit någonting eller varit ute och gjort någonting eller träffat någon. Det är söndagarna när man går på promenad och äter glass, när man ser en film med sin bästa vän, när man syr den perfekta kjolen, när man går på afternoon tea, när man skriver en fin låt, när man fixar allt det där man skulle och känner sig nöjd med det, när man äter frukost hela dagen med gott sällskap.

Problemet är bara det att man aldrig vet på vilken sida av sängen söndagen kommer att vakna.