Mentaliteten

Undrar jag om jag inte lagt mig till med något slags ungkarlsmentalitet på sistone. Det märks nog mest på hur jag äter. Förr brukade jag skämmas enormt om jag åt t.ex. makaroner och sojakorv, nudlar, toast, fryspizzor eller vilken annan färdigmat som helst, samt all mat som kan ätas med ketchup. Nu blir det mest sånt hela tiden. Visserligen skäms jag fortfarande, men inte tillräckligt för att hindra mig från äta. Jag fattar inte riktigt vad som hänt. Jag brukade laga avancerad mat och jag har c:a en miljon kokböcker, men exempelvis den senaste veckan har jag inte lagat mat en enda gång. I lördags livnärde jag mig på chips.

Då har jag ändå varit en bachelorette i snart 17 månader. Varför händer det här nu? Det är ju inte så konstigt att man tröttnar på att laga mat när man bor ensam. Det är helt enkelt inte så kul att stöka ner hela köket bara för att sedan äta i tystnad. Men varför är det först nu som den polerade fasaden börjar rämna?

Jag är dessutom mer opeppad än vanligt på att städa och sånt. Helst vill jag bara hänga med mina kompisar, dricka cocktails (just cocktaildetaljen är väl inte så ungkarlsmässig kanske...) och prata strunt. Mitt fantasiliv där jag är min egen duktiga hemmafru börjar väl helt enkelt kännas tjatigt och krävande.

Kanske ska jag bara ge mig hän och vara den där ungkarlstypen så länge som det känns okej. Det är bara att det känns så konstigt och inte som jag att vara såhär slapp och oengagerad. Men det är väl värt att prova i alla fall. Liksom passa på innan min till vardags maniskt pedantiska personlighet återvänder från sin semester.