Detta är rent löjligt. Trettiotre (33) grader celcius, inomhus. Kvavt och klibbigt. Jag lägger mig i ett iskallt bad (det känns inte ens särskilt kallt fastän det är så kallt det går att få det) i en kvart för att bli en smula sval innan jag lägger mig. Efter att jag klivit upp tar det inte ens tio minuter förrän min hud åter är klädd i en klibbig hinna av svett. Jag. Står. Inte. Ut. Och jag har dåligt samvete för kattens skull. Hon lär inte vara överförtjust i värmen heller.
När jag klagade på att vintern var för jävlig, så var det inte detta jag önskade. Jag har druckit fyra liter vatten idag. Jag orkar inte mer.
Avslutningsvis: när man sitter naken framför en bordsfläkt och svettas, då vet man att man är sexig.
Showing posts with label väder. Show all posts
Showing posts with label väder. Show all posts
13 July 2010
6 July 2010
Sommarlovet
De spelar krocket i parken.
Bara två personer, men fyra klot. Och så ligger där en trasig klubba. Så verkar det alltid vara med krocketspel; av nödvändighet har någon spelat räserkrocket och slagit av en klubba. Det bara är så det måste vara i den svenska sommaridyllen.
(För övrigt är krocket en sådan där typisk aktivitet som leder till gräl och sova-på-soffan-stämning. Över häcken mellan villaförortens trädgårdar hörs irriterade familjer gorma på varandra om huruvida man får göra si eller så eller hur stora avstånden mellan bågarna skall vara. Reglerna konstrueras och re-konstrueras under speletes gång och alla försöker göra dem så gynnsamma för sig själva som möjligt. Det är faktiskt väldigt tramsigt, men det är nog så det måste vara. Eller så kunde man införa tvång på något slags teorikunskaper innan spel får påbörjas. Mer krocket i skolan kanske. Det är så förbannat mycket basket och innebandy där, så lite krocket kunde man väl klämma in. För entusiaster: Svenska krocketförbundet!)
Molnen tar över.
Det regnar, en långsam droppe i minuten, och sakta, sakta förvandlas allt: träden, buskarna och gruset. Kanske människorna. Det finns regn som liksom tvättar bort världens synd. Men det här är inte ett sånt regn. Marken ser ut som om någon dammtorkat med en inte riktigt tillräckligt fuktig trasa. Det blev inte helt bra, men nog blev det lite bättre.
En dag till.
Bara två personer, men fyra klot. Och så ligger där en trasig klubba. Så verkar det alltid vara med krocketspel; av nödvändighet har någon spelat räserkrocket och slagit av en klubba. Det bara är så det måste vara i den svenska sommaridyllen.
(För övrigt är krocket en sådan där typisk aktivitet som leder till gräl och sova-på-soffan-stämning. Över häcken mellan villaförortens trädgårdar hörs irriterade familjer gorma på varandra om huruvida man får göra si eller så eller hur stora avstånden mellan bågarna skall vara. Reglerna konstrueras och re-konstrueras under speletes gång och alla försöker göra dem så gynnsamma för sig själva som möjligt. Det är faktiskt väldigt tramsigt, men det är nog så det måste vara. Eller så kunde man införa tvång på något slags teorikunskaper innan spel får påbörjas. Mer krocket i skolan kanske. Det är så förbannat mycket basket och innebandy där, så lite krocket kunde man väl klämma in. För entusiaster: Svenska krocketförbundet!)
Molnen tar över.
Det regnar, en långsam droppe i minuten, och sakta, sakta förvandlas allt: träden, buskarna och gruset. Kanske människorna. Det finns regn som liksom tvättar bort världens synd. Men det här är inte ett sånt regn. Marken ser ut som om någon dammtorkat med en inte riktigt tillräckligt fuktig trasa. Det blev inte helt bra, men nog blev det lite bättre.
En dag till.
18 May 2010
Våren
Nu fattar jag ingenting. Vad hände egentligen? Helt utan förvarning hade stan på sig sin allra bästa sommardräkt idag. Jag åt lunch ute i solen och det var så varmt att jag var tvungen att ta av koftan. Och plötsligt är världen grön igen, och luktar hägg. Jag tänker alltid att det är bäst att ta till vara på våren, för den kommer bara en gång om året. Och det är trots allt inte så många år man får leva och möta den.
Om vädret är lika fint imorgon ska jag lägga mig i gräset i parken när jag kommer hem och jäsa som en deg - en fyllig vetedeg, en sån som jäser över bunkens kant och ut på diskbänken. När jag ligger där ska jag tänka lite extra på Ian Curtis. Sedan ska jag somna och sova en stund på en filt, mitt i parken. Det är min bästa sommargrej; att ta en powernap i parken utanför huset varje eftermiddag när jag kommer hem. Kan rekommenderas!
Om vädret är lika fint imorgon ska jag lägga mig i gräset i parken när jag kommer hem och jäsa som en deg - en fyllig vetedeg, en sån som jäser över bunkens kant och ut på diskbänken. När jag ligger där ska jag tänka lite extra på Ian Curtis. Sedan ska jag somna och sova en stund på en filt, mitt i parken. Det är min bästa sommargrej; att ta en powernap i parken utanför huset varje eftermiddag när jag kommer hem. Kan rekommenderas!
23 April 2010
Vädret
Ful dag. Fuldag. Det är svårt att fatta hur vädret kan vara så nyckfullt och egensinnigt. Bara för några dagar sedan satt jag i solen på en bänk vid Stockholms universitet och pekade på ekorrar som hoppade omkring som studsbollar bland krokusar och snödroppar. Kanske var luften lite sval, men i solen var det varmt. Dagen efter träffade jag Anton som bestämt hävdade att jag blivit solbränd. Nu händer det! tänkte jag, äntligen!
Och så svänger det då om så plötsligt. Snö, i mitten av april. Snö! Regnigt, grått och bistert, fult. Tidigare idag promenerade jag i snålblåsten och det tog inte två minuter förrän mina fötter kändes kalla och fuktiga. Jag kontrollerade, och nej, skorna var inte blöta, men den där vidriga fukten trängde likväl in, så till den grad att mina tår domnade bort. Jag hade min klarblå basker och stora svarta schal på, men kalla vindilar letade sig ändå in i öronen, och mina nakna fingrar hade obemärkt förvandlats till tio stela glasspinnar.
Vädrets hånfulla nycker påminner mig om något som jag igår natt försökte förklara för en vän på besök. Vi pratade om det stora och det lilla och jag gjorde mitt bästa att måla en bild av hur jag upplever att livet för tillfället ter sig. Att sätta ord på känslor, sinnesförnimmelser och tankar är ofta närapå omöjligt, och aldrig kan man vara säker på att den man talar med hör samma sak som man själv hör eller ser samma sak som man själv ser. Detta är oundvikligt; vi är alla låsta i vår subjektivitet och hur vi än försöker kommer vi aldrig kunna uppleva någonting på exakt samma vis som någon annan gör det. Men det finns ingenting som hindrar ett tappert försök, det är trots allt därför vi kommunicerar som vi gör och producerar sådana enorma mängder kultur i alla dess former.
Det var en öppning till just ett sådant tappert försök jag såg i de senaste dagarnas skitväder. För det är precis som så jag tycker att mitt liv ter sig. Inte nödvändigtvis grått och trist och dåligt, men utan förvarning våldsamt växlande. Likt vädret som utan förvarning gör en helomvändning består mitt liv (eller, det är ju inte livet i sig jag talar om, utan min upplevelse av det - lite förenklat skulle man kunna kalla det mitt humör) av ständiga tvära kast, som en skenande berg-och-dalbana som jag inte själv kan kontrollera. Det är ibland skräckinjagande att vara passagerare i denna berg-och-dalbana när den sakta släpar sig upp mot himlen; aldrig kan jag vara riktigt säker på att den inte kommer att kasta av mig när den rusar nedåt och svänger skarpt i kurvorna.
Precis som berg-och-dalbanan vänder upp och ner på mitt innanmäte och trycker hjärtat upp i halsgropen, och som den gränslöst föränderliga väderleken utan förvarning bjuder på en råkall käftsmäll, så spelar livet och känslorna spel med mig. Precis som snön igår och idag attackerade våren kan min brinnande optimism på en sekund bytas mot själens fullkomliga misär. Först finns där inte ett moln och så plötsligt är hela himlen mörk. Jag tänker att det är lite som Matti Alkbergs Ragnar:
Ensam dag, fåglar sjunger, man är glad
Allt är fest, grannen spelar punk och man är bäst
Då krälar svarta molnen tyst in över horisonten
Aldrig kan man riktigt spänna av
Det är en av de finaste låtar jag någonsin hört - och fortsätter att vara det efter att jag hört den kanske 300 gånger. Kanske tycker jag så mycket om den, kanske tilltalar den mig så för att den lyckas fånga den där maktlösheten jag upplever i mitt liv. För att den lyckas sätta ord på det där som är så svårt att sätta ord på. För att den ställer upp och bär lite av skiten åt mig. För att den gör det hopplöst jobbiga till något som trots allt känns fint och bra. För att den säger till mig att det är okej.
Visst, att göra vädret till en metafor för livets vändningar skulle kunna vara klichéartat, och är det kanske för det mesta (som jag nog mer än väl visat med mitt orerande ovan), men icke i Alkbergs fall. Egentligen är det meningslöst att jag tar än mer tid i anspråk - min egen eller någon annans - med tafatta försök att beskriva hur den här låten slår mig i magen om och om igen eller hur den lyckas med det jag gång på gång misslyckas med; att måla mina känslors porträtt. Det är tid som är bättre att ägna åt att faktiskt lyssna på låten.
Allt som lever är förgängligt
Om nåt kunde vara evigt
Hur man än beter sig är det kört
Och så svänger det då om så plötsligt. Snö, i mitten av april. Snö! Regnigt, grått och bistert, fult. Tidigare idag promenerade jag i snålblåsten och det tog inte två minuter förrän mina fötter kändes kalla och fuktiga. Jag kontrollerade, och nej, skorna var inte blöta, men den där vidriga fukten trängde likväl in, så till den grad att mina tår domnade bort. Jag hade min klarblå basker och stora svarta schal på, men kalla vindilar letade sig ändå in i öronen, och mina nakna fingrar hade obemärkt förvandlats till tio stela glasspinnar.
Vädrets hånfulla nycker påminner mig om något som jag igår natt försökte förklara för en vän på besök. Vi pratade om det stora och det lilla och jag gjorde mitt bästa att måla en bild av hur jag upplever att livet för tillfället ter sig. Att sätta ord på känslor, sinnesförnimmelser och tankar är ofta närapå omöjligt, och aldrig kan man vara säker på att den man talar med hör samma sak som man själv hör eller ser samma sak som man själv ser. Detta är oundvikligt; vi är alla låsta i vår subjektivitet och hur vi än försöker kommer vi aldrig kunna uppleva någonting på exakt samma vis som någon annan gör det. Men det finns ingenting som hindrar ett tappert försök, det är trots allt därför vi kommunicerar som vi gör och producerar sådana enorma mängder kultur i alla dess former.
Det var en öppning till just ett sådant tappert försök jag såg i de senaste dagarnas skitväder. För det är precis som så jag tycker att mitt liv ter sig. Inte nödvändigtvis grått och trist och dåligt, men utan förvarning våldsamt växlande. Likt vädret som utan förvarning gör en helomvändning består mitt liv (eller, det är ju inte livet i sig jag talar om, utan min upplevelse av det - lite förenklat skulle man kunna kalla det mitt humör) av ständiga tvära kast, som en skenande berg-och-dalbana som jag inte själv kan kontrollera. Det är ibland skräckinjagande att vara passagerare i denna berg-och-dalbana när den sakta släpar sig upp mot himlen; aldrig kan jag vara riktigt säker på att den inte kommer att kasta av mig när den rusar nedåt och svänger skarpt i kurvorna.
Precis som berg-och-dalbanan vänder upp och ner på mitt innanmäte och trycker hjärtat upp i halsgropen, och som den gränslöst föränderliga väderleken utan förvarning bjuder på en råkall käftsmäll, så spelar livet och känslorna spel med mig. Precis som snön igår och idag attackerade våren kan min brinnande optimism på en sekund bytas mot själens fullkomliga misär. Först finns där inte ett moln och så plötsligt är hela himlen mörk. Jag tänker att det är lite som Matti Alkbergs Ragnar:
Ensam dag, fåglar sjunger, man är glad
Allt är fest, grannen spelar punk och man är bäst
Då krälar svarta molnen tyst in över horisonten
Aldrig kan man riktigt spänna av
Det är en av de finaste låtar jag någonsin hört - och fortsätter att vara det efter att jag hört den kanske 300 gånger. Kanske tycker jag så mycket om den, kanske tilltalar den mig så för att den lyckas fånga den där maktlösheten jag upplever i mitt liv. För att den lyckas sätta ord på det där som är så svårt att sätta ord på. För att den ställer upp och bär lite av skiten åt mig. För att den gör det hopplöst jobbiga till något som trots allt känns fint och bra. För att den säger till mig att det är okej.
Visst, att göra vädret till en metafor för livets vändningar skulle kunna vara klichéartat, och är det kanske för det mesta (som jag nog mer än väl visat med mitt orerande ovan), men icke i Alkbergs fall. Egentligen är det meningslöst att jag tar än mer tid i anspråk - min egen eller någon annans - med tafatta försök att beskriva hur den här låten slår mig i magen om och om igen eller hur den lyckas med det jag gång på gång misslyckas med; att måla mina känslors porträtt. Det är tid som är bättre att ägna åt att faktiskt lyssna på låten.
Allt som lever är förgängligt
Om nåt kunde vara evigt
Hur man än beter sig är det kört
Subscribe to:
Posts (Atom)
