Sysslolösheten

Det finns en Bear Quartet-låt som heter What I Hate. Den består i princip av det som innehållsförteckningen anger. När jag lyssnade på den tidigare kom jag att fundera över vad jag hatar, och faktum är att jag nog inte hatar så mycket. Det är alldeles för enkelt och osofistikerat att hata. Dessutom är det ganska trist att tala om det man hatar.

Men nu ska jag ändå berätta något om vad jag hatar, en liten sak i alla fall. Det är en sån där grej som ganska många nog snarare gillar än ogillar; jag hatar att komma hem en eftermiddag och inte veta vad jag ska göra. Sysslolösheten dödar mig. Och har jag inget som styr upp mig så blir det inget alls. Jag är inte sån att jag sätter mig och stirrar på TV i timmar, eller bara njuter av att göra ingenting alls. För mycket tidsmässigt utrymme är för mig mentalt nedbrytande. Särskilt just nu känner jag att jag är i en fas då jag kräver konstant aktivering - vilket egentligen är rätt paradoxalt då jag samtidigt känner mig sönderstressad.

Jag hatar att inte ha något att göra. Dock duger det inte med vad som helst, det måste vara något som passar för stunden. Det finns ju ofta saker man skulle kunna göra, men om motivet inte känns tillräckligt starkt är det bara att glömma. För tillfället är det jag helst gör, kanske till och med det enda jag är intresserad av, att vara med andra människor. Jag skulle nog gärna umgås dygnet runt om det vore möjligt.

Kvällar som denna sover jag hellre bort, än låter förspillas till ingenting. Att sova är väl visserligen att göra ingenting, men man är i alla fall inte lika medveten om detta ingenting och dess meningslöshet.

Så, nu vet alla vad jag hatar. Om man nu ska säga att jag hatar det. "Hat är ju ett så starkt ord."