En om dagen, det är så de ska tas. Vänner alltså. Igår kväll satt jag hos en särskild kamrat med en kaffekopp i handen när han serverade följande visdomsord: "Det är faktiskt inte så konstigt att man hamnar med de där krångliga typerna, för man vill ju inte ha nån jäkla blandsaft!" Så sant, min käre vän. Det är faktiskt inte alls konstigt att man faller för de svåra kvinnorna och männen om man har idéer om livet som sträcker sig utanför Toffelland. Däremot är det konstigt att jag inte reflekterat över det på det viset förr.
Men blandsaften alltså, den är mitt livs ångest. Det gråa, det trista, det menlösa. Då är det trots allt värt all smärta och frustration som de där knepiga karlarna garanterat innebär, bara för att få en droppe av det där speciella och intressanta.
Visst, man kan dricka blandsaft varje dag. Men jag törstar hellre ihjäl i jakten på den fina whiskyn.
Men blandsaften alltså, den är mitt livs ångest. Det gråa, det trista, det menlösa. Då är det trots allt värt all smärta och frustration som de där knepiga karlarna garanterat innebär, bara för att få en droppe av det där speciella och intressanta.
Visst, man kan dricka blandsaft varje dag. Men jag törstar hellre ihjäl i jakten på den fina whiskyn.
No comments:
Post a Comment
Note: only a member of this blog may post a comment.