Märren

Finaste The Mare släpper ny EP (på Leopard Up A Tree Records) och jag fick dansa i videon till I'm So Happy. Resultatet gjorde mig så glad (och ingen dansande kossa har varit lika snygg sedan Göran P dansade med Doris).

Våren

Nu fattar jag ingenting. Vad hände egentligen? Helt utan förvarning hade stan på sig sin allra bästa sommardräkt idag. Jag åt lunch ute i solen och det var så varmt att jag var tvungen att ta av koftan. Och plötsligt är världen grön igen, och luktar hägg. Jag tänker alltid att det är bäst att ta till vara på våren, för den kommer bara en gång om året. Och det är trots allt inte så många år man får leva och möta den.

Om vädret är lika fint imorgon ska jag lägga mig i gräset i parken när jag kommer hem och jäsa som en deg - en fyllig vetedeg, en sån som jäser över bunkens kant och ut på diskbänken. När jag ligger där ska jag tänka lite extra på Ian Curtis. Sedan ska jag somna och sova en stund på en filt, mitt i parken. Det är min bästa sommargrej; att ta en powernap i parken utanför huset varje eftermiddag när jag kommer hem. Kan rekommenderas!

En panda glömmer aldrig

Jag nämnde min gamla Vänner-bok för någon vecka sedan (här) när jag citerade en vän som i framtiden ville bli "en skön kille som kan flyga", och efter det har jag bläddrat igenom den flera gånger, i jakt på en tid som flytt. Det är en sån bok som småtjejer brukar ha där alla kompisar kan skriva in fakta om sig själva och jag skaffade den på skämt inför Emmaboda 2003.

(Detta var också det Emmaboda-året då jag kräktes på en gran, och missade Comet Gain för att jag låg i mitt tält i efterdyningarna av denna barrträdsrelaterade incident. Och samma år som Rocky Dennis spelade i skogen bakom Florian-tältet. Och det var samma år som Justus trodde att han hade suttit på sin strandstol och sovit i över tolv timmar, när det i själva verket var en kvart: "Hur mycket är klockan Emelie?" "Kvart över åtta." "Va? Då har jag ju sovit i över tolv timmar!" Jag hade inte hjärta att säga att det handlade om snarare tjugo minuter och att det fortfarande var kväll.)

I alla fall, boken. Den var ljuslila och hade på framsidan en bild föreställande två ankor eller något sånt. Jag ritade en pandig bild i svartvitt (så klart) och klistrade över ankorna, och sen åkte jag.



Boken är ett ovärderligt tidsdokument (ehm...) som framtidens historiker kommer att slåss om att få sätta klorna i (nåja!). Livet verkade hursomhelst vara fint för Stockholms indiekids i början av 00-talet. Här har jag saxat några fina urval:

Mina intressen: "Zombiebar", "Skunk, alk, musik"

Mitt favorit-tv-program: "Sommartorpet", "Så ska det låta på YLE1"

Mitt bästa semesterminne: "när jag åkte hem från Emmaboda och träffade hela MUF-Bohuslän på McDonald's!", "när jag slog en synthartjej", "när jag var på Bennofestivalen och drack hemmagjort vin", "när jag såg en bajskorv i Grekland."

Om jag var känd skulle jag vilja vara: "Woody Allens barn", "full och go", "saxofonspelare eller Beyoncé", "dr Phil eller Stina Nordenstam."

Det bästa som hänt mig: "Twee, eller Soulseek", "är att sluta vara indie & börja vara brat", "är att bli en del av indiesverige!!!", "när jag slutade grundskolan och pissade på golfgreenen", "när jag insåg att twee=gud."

Mitt pinsammaste minne: "är att jag prenumererat på Pollux alt. hetat 'popoffer' på Skunk", "när jag gav pengar till en kvinna jag trodde var tiggare, men som inte var det", "när jag fuskade mig igenom alla matteprov och min lärare kallade mig 'messmörshjärna'."

Jag avskyr mest: "min hund, acne, BD, indiekids", "skolan, när folk tror att de har roligt utan öl, vuxna, folkpartister etc.", "hat, Ebba von Sydow."

Min stora dröm: "att alla vuxna äter för mycket filmjölk och drar någon annanstans, typ månen."

Mitt bästa minne: "när jag hittade 100:- på marken", "när jag var go", "när jag låg på ett golv i Svalöv. Och sen i en soffa", "igår på Baba Sonic."

Mitt liv om 10 år: "ljudtekniker, bor på Söder och har en söt flickvän + 1 vackert barn", "då sitter jag i öknen med ett sexpack 2,8 och skriver tantsnusk under pseudonymen 'Kay Callahan'", "öl i Vällingby centrum", "bor i Dalslånged med min man som är lastbilschaffis. Jag har inte uppnått nåt", "har/är sugar daddy."

Det har ju inte gått tio år än, men sju i alla fall. Och nu leker vi alla vuxenleken; som kemister, läkare, psykologer, ekonomer, serietecknare och musiker. Jag vet inte om Kay Callahan har publicerat något ännu eller om så många vackra barn har kommit till. Men det gör inget. Bara jag får sitta här och vara lite sentimental en söndagkväll så är jag helt nöjd.

Fina porträtt från boken också. Den som kan identifiera personerna vinner ett sexpack 2,8:or. Häpp häpp!

Flyget

Tänk om man kunde flyga. Hur grymt vore inte det? Om man helt enkelt kunde ta sats och skjuta i från med ena foten och sedan lyfta graciöst från marken. Nu verkar det kanske som om jag bara är fånig, men jag brukar alltså tänka på det här ganska frekvent: hur obeskrivligt soft det vore om man kunde flyga.

Jag tänker lite på mig själv som en snitsig, strömlinjeformad fågel som kan flyga än upp än ner, än hit än dit, svänga snävt och susa fram fort som attan. Med andra ord som typ Stålmannen - fast utan den töntiga dräkten, helst. Jag vet, det låter som knarkfantasier, men vore det inte en bra grej? När man ska någonstans, då flyger man! Om man har lite tråkigt och vill göra något kul, då flyger man!

Jag har en sån där Vänner-bok där ens kompisar fyller i olika uppgifter om sig själv och svarar på olika frågor, som jag bland annat hade med till Emmaboda-festivalen 2003. Boken cirkulerade och en av mina kamrater angav som "Min stora dröm" följande: "Grym kille som lirar musik, lagar god mat och kan flyga." Helt klockrent, säger jag. Klart man vill kunna flyga.

Tänk vad juste det vore att flyga in över stan, glida över takåsarna och sedan landa på en balkong och ta en fika. Men man vill ju inte vara någon såsig Karlsson på taket, nej nej nej. Fort ska det gå. Som ett snitsigt showflygplan, inte ett klunsigt fraktåbäke. Om man nu ska jämföra med flygplan alls. För det är ju inte det det handlar om. Att flyga flygplan skulle ju aldrig duga. Det är sväva fritt med vinden i håret jag vill.

Sen sku man göra ett riktigt fint flygsoundtrack också, precis som jag gjort en cykelplaylist till min iPod. Det händer ibland när jag hör en låt att jag tänker att "wow, den här låten skulle man vilja flyga till" och varför ska man inte få göra det i så fall? Tänk t.ex. Junes Brides Every Conversation, Popguns Waiting For the Winter, Another Sunny Days Anorak City eller Cats on Fires Draw in the Reins. Eller Wuthering Heights! Mycket bra! Swish! Swish! Swish! (Det är så det låter när jag flyger förbi.

Hade jag tillräckligt med kontanter skulle jag helt klart, ehm, köpa vingar för pengarna. Japp.

Spelningen

Var till Debaser Medis och såg Hidden Cameras ikväll. Det var mycket bra, helt klart värt dyra 120 kr. Jag gillar band som har kul när de spelar; på ett plan är väl det trots allt skälet till att man startade ett band från första början, och att man fortsätter att spela ihop? Så borde det i varje fall vara. Man ser väldigt snabbt om ett band har roligt när de spelar, och ofta är det dessutom vad som gör en spelning bra. Det handlar inte uteslutande om att vara tighta och att ha världens bästa låtar (även om det kanske hjälper en smula). Det spelar liksom ingen roll hur duktig man är och hur lite fel man spelar om man ser ut som en grinig skurtrasa när man gör det.

När jag stod framför scenen kom jag att tänka på när jag senast var på Debaser Medis - eller Mondo som stället hette då, för evigheter sedan, innan Debaser-maffian tyckte det var ett genidrag att dra igång något dötrist satans klubbfranchise. Den gången såg jag Camera Obscura, som var precis allt som Hidden Cameras inte var, eller snarare tvärtom kanske. Allt jag minns från den spelningen var hur deras surkart till sångerska stod med ryggen vänd mot publiken c:a 90% av tiden. Visst, Camera Obscura är ett gäng ytterst kompetenta musiker, men inte verkar de ha kul när de spelar. Och då spelar det som sagt ingen roll hur väl man faktiskt spelar, det blir inte roligare att se för det.

Ergo: ha roligt när du spelar/jobbar/sysslar med vad som helst. Så blir det bättre. Eller åtminstone roligare!

Vädret

Ful dag. Fuldag. Det är svårt att fatta hur vädret kan vara så nyckfullt och egensinnigt. Bara för några dagar sedan satt jag i solen på en bänk vid Stockholms universitet och pekade på ekorrar som hoppade omkring som studsbollar bland krokusar och snödroppar. Kanske var luften lite sval, men i solen var det varmt. Dagen efter träffade jag Anton som bestämt hävdade att jag blivit solbränd. Nu händer det! tänkte jag, äntligen!

Och så svänger det då om så plötsligt. Snö, i mitten av april. Snö! Regnigt, grått och bistert, fult. Tidigare idag promenerade jag i snålblåsten och det tog inte två minuter förrän mina fötter kändes kalla och fuktiga. Jag kontrollerade, och nej, skorna var inte blöta, men den där vidriga fukten trängde likväl in, så till den grad att mina tår domnade bort. Jag hade min klarblå basker och stora svarta schal på, men kalla vindilar letade sig ändå in i öronen, och mina nakna fingrar hade obemärkt förvandlats till tio stela glasspinnar.

Vädrets hånfulla nycker påminner mig om något som jag igår natt försökte förklara för en vän på besök. Vi pratade om det stora och det lilla och jag gjorde mitt bästa att måla en bild av hur jag upplever att livet för tillfället ter sig. Att sätta ord på känslor, sinnesförnimmelser och tankar är ofta närapå omöjligt, och aldrig kan man vara säker på att den man talar med hör samma sak som man själv hör eller ser samma sak som man själv ser. Detta är oundvikligt; vi är alla låsta i vår subjektivitet och hur vi än försöker kommer vi aldrig kunna uppleva någonting på exakt samma vis som någon annan gör det. Men det finns ingenting som hindrar ett tappert försök, det är trots allt därför vi kommunicerar som vi gör och producerar sådana enorma mängder kultur i alla dess former.

Det var en öppning till just ett sådant tappert försök jag såg i de senaste dagarnas skitväder. För det är precis som så jag tycker att mitt liv ter sig. Inte nödvändigtvis grått och trist och dåligt, men utan förvarning våldsamt växlande. Likt vädret som utan förvarning gör en helomvändning består mitt liv (eller, det är ju inte livet i sig jag talar om, utan min upplevelse av det - lite förenklat skulle man kunna kalla det mitt humör) av ständiga tvära kast, som en skenande berg-och-dalbana som jag inte själv kan kontrollera. Det är ibland skräckinjagande att vara passagerare i denna berg-och-dalbana när den sakta släpar sig upp mot himlen; aldrig kan jag vara riktigt säker på att den inte kommer att kasta av mig när den rusar nedåt och svänger skarpt i kurvorna.

Precis som berg-och-dalbanan vänder upp och ner på mitt innanmäte och trycker hjärtat upp i halsgropen, och som den gränslöst föränderliga väderleken utan förvarning bjuder på en råkall käftsmäll, så spelar livet och känslorna spel med mig. Precis som snön igår och idag attackerade våren kan min brinnande optimism på en sekund bytas mot själens fullkomliga misär. Först finns där inte ett moln och så plötsligt är hela himlen mörk. Jag tänker att det är lite som Matti Alkbergs Ragnar:

Ensam dag, fåglar sjunger, man är glad
Allt är fest, grannen spelar punk och man är bäst
Då krälar svarta molnen tyst in över horisonten
Aldrig kan man riktigt spänna av

Det är en av de finaste låtar jag någonsin hört - och fortsätter att vara det efter att jag hört den kanske 300 gånger. Kanske tycker jag så mycket om den, kanske tilltalar den mig så för att den lyckas fånga den där maktlösheten jag upplever i mitt liv. För att den lyckas sätta ord på det där som är så svårt att sätta ord på. För att den ställer upp och bär lite av skiten åt mig. För att den gör det hopplöst jobbiga till något som trots allt känns fint och bra. För att den säger till mig att det är okej.

Visst, att göra vädret till en metafor för livets vändningar skulle kunna vara klichéartat, och är det kanske för det mesta (som jag nog mer än väl visat med mitt orerande ovan), men icke i Alkbergs fall. Egentligen är det meningslöst att jag tar än mer tid i anspråk - min egen eller någon annans - med tafatta försök att beskriva hur den här låten slår mig i magen om och om igen eller hur den lyckas med det jag gång på gång misslyckas med; att måla mina känslors porträtt. Det är tid som är bättre att ägna åt att faktiskt lyssna på låten.

Allt som lever är förgängligt
Om nåt kunde vara evigt
Hur man än beter sig är det kört

Förtrollningen

Någonting mycket mystiskt hände i fredags kväll. Det hela började med att en råtta rusade över Christins fötter när vi stod på den risiga bakgården vid Pluto, dit vi just anlänt för att se Tiger Tape och Cats on Fire. Utöver att Christin beskrev detta som det förmodligen bästa som hänt henne en fredagkväll sedan hon var på fest och fick hålla i en salamander, så reflekterade vi inte mycket mer över detta, förrän efteråt när bitarna börjat falla på plats och helheten klarna.

Senare under kvällen, efter spelningarna, letade vi upp ett lämpligt buskage för att göra vår grej, så att säga. I mörkret, på en stol alldeles i närheten av nämnda buskage, hittade vi en marinblå kostym, med byxor, väst och kavaj. Det var väl ungefär här som vi började ana ugglor i mossen som man säger. När jag sedan slet upp ett gigantiskt hål i mina strumpbyxor i samband med att vi gjorde vår grej stod det i princip klart för oss vad som varit i görningen denna drömlika kväll.

Vi utgår ifrån teorin att det var Christins drömman som bar den marinblå kostymen, när han utan förvarning överrumplades av en trollkarl som förvandlade honom till en råtta. Han blev då tvungen att leta reda på sin kvinna, för bara hon kunde göra honom till människa igen. "Han hittade mig, jag hittade honom, men vi fick tyvärr inte varann" som Christin konstaterade dagen efter. Beträffande det enorma hålet i mina strumpbyxor, så slet trollkarlen upp det när han flydde in i en annan dimension, till vilken ingången av en ren slump lokaliserats till mitt vänstra knä.

Fastän allt det här självfallet framstår som solklart för de flesta upplever jag att det fortfarande finns vissa frågetecken att räta ut. Varför fick de inte varandra? Hur vanligt är det att ha portaler till andra dimensioner på kroppen? Varför passade inte trollkarlen på att sno kostymen, som trots allt var rätt fräsch? Varför ville ingen annan ha kostymen när jag och Christin försökte pracka på dem den? Kan salamandern Christin träffat tidigare varit en annan förtrollad drömman? Bevismaterialet är visserligen överväldigande, men jag fattar ändå inte riktigt hur allt hänger ihop.

Men det var spännande, och det är ju vad som räknas. Man skulle kunna sammanfatta det som att det var lite som Askungen, Harry Potter, LOTR och Narnia på en och samma gång. Det känns som att jag sett ljuset och blivit frälst, och jag överväger nu att börja hänga i Science Fiction-bokhandeln på heltid.

PS. Jag vet inte om det eventuellt är av relevans att vinet var ovanligt billigt den aktuella kvällen och att jag igår upptäckte att jag gjorde av med alla pengar jag hade i helgen. Men på något vis misstänker jag att det kan finnas en koppling mellan detta och ovanstående historia...

Sporten

Extra! Extra! This just in: undertecknad var ute på en fyrtio minuters joggingrunda tidigare ikväll. Jag vet att ni inte tror mig: "Oj då! Låter inte så...'du'. Vad sprang du i? Kinaskor?" Men det är helt sant. Fast jag är inte alls förvånad när ni inte tror mig, så många gånger som jag proklamerat min avsky och oförståelse för sport och spel.

Jag förstår mig bara inte på det, det framstår som så meningslöst; jaga en boll - men för vad? What's the point? Alla dessa sporter som jag inte fattar... Det är tennis, fotboll, speedskating, längdskidåkning, badminton, maratonlöpning, sex och basket. Vad är meningen med att slå en boll fram och tillbaka över ett nät, att springa tills man är så utmattad att man nästan kräks, eller att försöka få in en boll i en bur eller korg av något slag. Och sex (den sport jag ändå kan överväga, i nödfall) är helt värdelöst om man inte vinner. Kommer man inte först så är det ju ingen mening att spela. Och jag tycker att jag förlorat i princip varenda gång jag utövat denna idrottsgren de senaste sex månaderna eller så. Det är alltså mycket som är jobbigt och dåligt med sport. Och inte blir det bättre om man tillhör den del av befolkningen som i statistiken benämns "glasögonormar".

Det är jobbigt att ha glasögon på när man springer, och utan glasögon såg jag knappt vart jag sprang - särskilt som Stockholm idag är draperat i en gråsmutsig dimma. Jag tror att jag såg en kille med en bullterrier som jag gärna hade klappat, men tyckte att det var bäst att låta bli. Jag kände helt enkelt att stämningen hade kunnat bli lite underlig om jag rusat fram och bett att få klappa och så visade det sig att det inte var hans hund utan hans treårige son Moltas (det är sånt som kidsen i det här området heter - så jäkla trendigt allting!).

Men ändå. Jag gjorde det. Och jag tror att jag kommer att göra om det. Kanske kan jag till och med börja gilla det. Men snälla, säg ifrån när jag börjar köpa proteinshakes!

PS. Vad jag lyssnade på för att stå ut de där fyrtio minuterna: Moofish Catfish - Ten Days In My Room, Elenette - Kärlekskomplexet, Burning Hearts - I Lost My Colour Vision, Burning Hearts - I Walked Among the Trees, Francoise Hardy - La maison ou j'ai grandi, Francoise Hardy - Comment te dire adieu, Frost - A Song About Us, Tiger Tape - I Will Never Hold Your Hand, Tiger Tape - Skanstull och Talulah Gosh - Just A Dream.

Natten

Med datorn på magen ligger jag i sängen och försöker komponera en passande text till ett press sheet för Bonne Idées nya sjua på Cloudberry Records. Till vänster om mig en tom assiet där en ost- och picklessmörgås låg alldels för en stund sedan innan den blev del i det fascinerande fenomen som är min metabolism. På det i soprummet upphittade lilla teakbordet till höger om sängen, i Arabia-koppen med Muminpappan på, en skvätt avsvalnat kanelte. Eller te och te... det är ju inte te egentligen, utan någon form av koffeinfri hippieblandning som man köper för dyra slantar i hälsoaffären.

På pappersflärpen i änden på tepåsesnöret står "May this day bring you peace, tranquility and harmony" och jag ba' "Tack, men nu äre så att det är natt och inte dag, snörstumpslapp!" Men så får jag lite dåligt samvete och ber snörstumpslappen om ursäkt. För det är trots allt precis vad jag vill ha; peace, tranquility and harmony, fast nattetid. Det är ju ändå därför som hippieteet har inhandlats, eftersom det ju inte verkar helt intelligent att hinka i sig en massa koffein precis innan man tänker sova om man redan har sömnproblem. Och jag måste absolut dricka kaffe eller te till min nattmacka!

Min blick faller åter på den närapå tomma tekoppen, och på Muminpappan som ligger lutad mot en sten och chillar med ett metspö i handen. Och jag tänker att kanske skulle jag göra som Muminpappan och ta en whisky istället? Det är väl ändå en klassisk sängfösare, och poängen med en sängfösare är väl att man somnar gott på den? Kanske är Imovane, Zopiclone och Stilnoct blindspår och nästa gång ska jag be om ett recept på en flaska Famous Grouse istället. If it's good enough for Muminpappan, it's good enough for me.

Posten

Jag älskar att öppna lägenhetsdörren och mötas av ett mindre postberg. På riktigt. Åtminstone så länge det är bra post.

Idag var en sån dag. Det låg post där, bara bra post (inga klamydiabrev med andra ord). Min blick föll först på den där avin som meddelade mig att min tysta månad äntligen är över. Nu ska jag äntligen ta med mig Tiger Tape, Burning Hearts och Elenette ut på promenad med min nya iPod. Bra brev #2: ett litet paket poststämplat i Miami Beach med fanzine och skivor från Roque. Och sen, som det lilla körsbäret på toppen av grädden på moset låg där underst ett brev, storlek A4, iklätt ett mörkblått plastomslag. I glädjen över avi och Miami Beach-paket noterade jag inte riktigt det där brevet, tänkte väl att det var någon av alla dessa halvtrista tidskrifter jag får. Men. Sen insåg jag att det var just det som alla tycks ha snackat om de senaste veckorna: Inkomstdeklarationen! Det visar sig att jag ska få tillbaka 6397 kr (exkl. ränta). Åh. Tack, Skattekontoret Sundsvall, vad fint ni har räknat. Jag är nöjd och glad. Vad ska jag unna mig?

Jag har nyss varit till min lokala postmånglare och hämtat iPoden (om någon vågar tjyva den från mig får denne någon stå ut med att den har "Semlans piePod" ingraverat på baksidan) som nu måste fyllas. Svårt när man börjar från noll. Jag vill nog trots allt ha mer än Tiger Tape, Burning Hearts och Elenette.