I en kvav bil, till tonerna av en Frank Sinatra-compilation, for jag tillsammans med kamrater till havet. Det måste vara årets varmaste dag. Vattnet smakade salt och var helt lagom ljummet. Den neongröna luftmadrassen som legat i någon låda på vinden i åratal visade sitt sanna värde: en av de bästa investeringarna jag någonsin gjort. Liggandes på rygg på denna neonfarkost vaggades jag av vågorna mot stranden, om och om igen.
Sanden fastnade mellan tårna och mattade av det svarta nagellacket på mina tånaglar. Att gräva ner fötterna i sanden på en badstrand fyller mig både med tankar av smuts och fult och fel, och den mest klichéartade livsnjutarkänsla jag kan frammana. Jag gjorde mitt bästa att lösa det omöjliga korsordet i DN:s söndagsbilaga; "mandrill, fem bokstäver" skall vara "apart". Både på film och foto fångades dagen för framtiden.
Nu är jag hemma; fötterna tvättade och handduk och badkläder hängda på tork. I bara underkläderna ligger jag och jäser som bäst i mitt trettiogradiga bastuhem. Som en fyllig vetedeg väller min kropp ut ur min snålt tilltagna klädsel och jag flyter ut över hela sängen.
Seg och matt väntar jag in skymningen. I morgon gör jag om alltihop.
Showing posts with label pretto. Show all posts
Showing posts with label pretto. Show all posts
4 July 2010
23 April 2010
Vädret
Ful dag. Fuldag. Det är svårt att fatta hur vädret kan vara så nyckfullt och egensinnigt. Bara för några dagar sedan satt jag i solen på en bänk vid Stockholms universitet och pekade på ekorrar som hoppade omkring som studsbollar bland krokusar och snödroppar. Kanske var luften lite sval, men i solen var det varmt. Dagen efter träffade jag Anton som bestämt hävdade att jag blivit solbränd. Nu händer det! tänkte jag, äntligen!
Och så svänger det då om så plötsligt. Snö, i mitten av april. Snö! Regnigt, grått och bistert, fult. Tidigare idag promenerade jag i snålblåsten och det tog inte två minuter förrän mina fötter kändes kalla och fuktiga. Jag kontrollerade, och nej, skorna var inte blöta, men den där vidriga fukten trängde likväl in, så till den grad att mina tår domnade bort. Jag hade min klarblå basker och stora svarta schal på, men kalla vindilar letade sig ändå in i öronen, och mina nakna fingrar hade obemärkt förvandlats till tio stela glasspinnar.
Vädrets hånfulla nycker påminner mig om något som jag igår natt försökte förklara för en vän på besök. Vi pratade om det stora och det lilla och jag gjorde mitt bästa att måla en bild av hur jag upplever att livet för tillfället ter sig. Att sätta ord på känslor, sinnesförnimmelser och tankar är ofta närapå omöjligt, och aldrig kan man vara säker på att den man talar med hör samma sak som man själv hör eller ser samma sak som man själv ser. Detta är oundvikligt; vi är alla låsta i vår subjektivitet och hur vi än försöker kommer vi aldrig kunna uppleva någonting på exakt samma vis som någon annan gör det. Men det finns ingenting som hindrar ett tappert försök, det är trots allt därför vi kommunicerar som vi gör och producerar sådana enorma mängder kultur i alla dess former.
Det var en öppning till just ett sådant tappert försök jag såg i de senaste dagarnas skitväder. För det är precis som så jag tycker att mitt liv ter sig. Inte nödvändigtvis grått och trist och dåligt, men utan förvarning våldsamt växlande. Likt vädret som utan förvarning gör en helomvändning består mitt liv (eller, det är ju inte livet i sig jag talar om, utan min upplevelse av det - lite förenklat skulle man kunna kalla det mitt humör) av ständiga tvära kast, som en skenande berg-och-dalbana som jag inte själv kan kontrollera. Det är ibland skräckinjagande att vara passagerare i denna berg-och-dalbana när den sakta släpar sig upp mot himlen; aldrig kan jag vara riktigt säker på att den inte kommer att kasta av mig när den rusar nedåt och svänger skarpt i kurvorna.
Precis som berg-och-dalbanan vänder upp och ner på mitt innanmäte och trycker hjärtat upp i halsgropen, och som den gränslöst föränderliga väderleken utan förvarning bjuder på en råkall käftsmäll, så spelar livet och känslorna spel med mig. Precis som snön igår och idag attackerade våren kan min brinnande optimism på en sekund bytas mot själens fullkomliga misär. Först finns där inte ett moln och så plötsligt är hela himlen mörk. Jag tänker att det är lite som Matti Alkbergs Ragnar:
Ensam dag, fåglar sjunger, man är glad
Allt är fest, grannen spelar punk och man är bäst
Då krälar svarta molnen tyst in över horisonten
Aldrig kan man riktigt spänna av
Det är en av de finaste låtar jag någonsin hört - och fortsätter att vara det efter att jag hört den kanske 300 gånger. Kanske tycker jag så mycket om den, kanske tilltalar den mig så för att den lyckas fånga den där maktlösheten jag upplever i mitt liv. För att den lyckas sätta ord på det där som är så svårt att sätta ord på. För att den ställer upp och bär lite av skiten åt mig. För att den gör det hopplöst jobbiga till något som trots allt känns fint och bra. För att den säger till mig att det är okej.
Visst, att göra vädret till en metafor för livets vändningar skulle kunna vara klichéartat, och är det kanske för det mesta (som jag nog mer än väl visat med mitt orerande ovan), men icke i Alkbergs fall. Egentligen är det meningslöst att jag tar än mer tid i anspråk - min egen eller någon annans - med tafatta försök att beskriva hur den här låten slår mig i magen om och om igen eller hur den lyckas med det jag gång på gång misslyckas med; att måla mina känslors porträtt. Det är tid som är bättre att ägna åt att faktiskt lyssna på låten.
Allt som lever är förgängligt
Om nåt kunde vara evigt
Hur man än beter sig är det kört
Och så svänger det då om så plötsligt. Snö, i mitten av april. Snö! Regnigt, grått och bistert, fult. Tidigare idag promenerade jag i snålblåsten och det tog inte två minuter förrän mina fötter kändes kalla och fuktiga. Jag kontrollerade, och nej, skorna var inte blöta, men den där vidriga fukten trängde likväl in, så till den grad att mina tår domnade bort. Jag hade min klarblå basker och stora svarta schal på, men kalla vindilar letade sig ändå in i öronen, och mina nakna fingrar hade obemärkt förvandlats till tio stela glasspinnar.
Vädrets hånfulla nycker påminner mig om något som jag igår natt försökte förklara för en vän på besök. Vi pratade om det stora och det lilla och jag gjorde mitt bästa att måla en bild av hur jag upplever att livet för tillfället ter sig. Att sätta ord på känslor, sinnesförnimmelser och tankar är ofta närapå omöjligt, och aldrig kan man vara säker på att den man talar med hör samma sak som man själv hör eller ser samma sak som man själv ser. Detta är oundvikligt; vi är alla låsta i vår subjektivitet och hur vi än försöker kommer vi aldrig kunna uppleva någonting på exakt samma vis som någon annan gör det. Men det finns ingenting som hindrar ett tappert försök, det är trots allt därför vi kommunicerar som vi gör och producerar sådana enorma mängder kultur i alla dess former.
Det var en öppning till just ett sådant tappert försök jag såg i de senaste dagarnas skitväder. För det är precis som så jag tycker att mitt liv ter sig. Inte nödvändigtvis grått och trist och dåligt, men utan förvarning våldsamt växlande. Likt vädret som utan förvarning gör en helomvändning består mitt liv (eller, det är ju inte livet i sig jag talar om, utan min upplevelse av det - lite förenklat skulle man kunna kalla det mitt humör) av ständiga tvära kast, som en skenande berg-och-dalbana som jag inte själv kan kontrollera. Det är ibland skräckinjagande att vara passagerare i denna berg-och-dalbana när den sakta släpar sig upp mot himlen; aldrig kan jag vara riktigt säker på att den inte kommer att kasta av mig när den rusar nedåt och svänger skarpt i kurvorna.
Precis som berg-och-dalbanan vänder upp och ner på mitt innanmäte och trycker hjärtat upp i halsgropen, och som den gränslöst föränderliga väderleken utan förvarning bjuder på en råkall käftsmäll, så spelar livet och känslorna spel med mig. Precis som snön igår och idag attackerade våren kan min brinnande optimism på en sekund bytas mot själens fullkomliga misär. Först finns där inte ett moln och så plötsligt är hela himlen mörk. Jag tänker att det är lite som Matti Alkbergs Ragnar:
Ensam dag, fåglar sjunger, man är glad
Allt är fest, grannen spelar punk och man är bäst
Då krälar svarta molnen tyst in över horisonten
Aldrig kan man riktigt spänna av
Det är en av de finaste låtar jag någonsin hört - och fortsätter att vara det efter att jag hört den kanske 300 gånger. Kanske tycker jag så mycket om den, kanske tilltalar den mig så för att den lyckas fånga den där maktlösheten jag upplever i mitt liv. För att den lyckas sätta ord på det där som är så svårt att sätta ord på. För att den ställer upp och bär lite av skiten åt mig. För att den gör det hopplöst jobbiga till något som trots allt känns fint och bra. För att den säger till mig att det är okej.
Visst, att göra vädret till en metafor för livets vändningar skulle kunna vara klichéartat, och är det kanske för det mesta (som jag nog mer än väl visat med mitt orerande ovan), men icke i Alkbergs fall. Egentligen är det meningslöst att jag tar än mer tid i anspråk - min egen eller någon annans - med tafatta försök att beskriva hur den här låten slår mig i magen om och om igen eller hur den lyckas med det jag gång på gång misslyckas med; att måla mina känslors porträtt. Det är tid som är bättre att ägna åt att faktiskt lyssna på låten.
Allt som lever är förgängligt
Om nåt kunde vara evigt
Hur man än beter sig är det kört
11 April 2010
Boken
Tidig lördagkväll. På tunnelbanan: en kvinna med svarta spetshandskar och röd yllerock. Hennes hår: en mörk bikupa. I händerna: Anaïs Nins samlade noveller. Helt ogenerat läser hon denna litterära finpornografi, som lite mer respektabelt kallas "erotik". Vore det istället fotografiska bilder skulle de genast förkastas som äckliga, men när det är i denna form åtnjuter det någon form av gillande. Men det här är så perverst som det kan bli samtidigt som det på något plan accepteras i salongerna. Faktum är att jag aldrig fattade att något såhär explicit snuskigt fanns publicerat i bokform.
Vad som gör det än mer intressant är att alla novellerna skrevs på 1940-talet. Idag slängs medialiserat sex i ansiktet på mig vart jag än går. Men någonstans inbillar jag mig att 40-talet var betydligt mer tillknäppt (Ända upp i hakan! Översta knappen också! Och för guds skull, händerna på täcket!) och omgärdat av moraliska förebud - en inbillning för vilken jag nog dessutom kan få rätt starkt empiriskt stöd. Men uppenbarligen hade folk alla möjliga olika sorters sex redan då, och det fanns de som minsann kunde beskriva det in i minsta detalj också. Här skulle man kanske citera mademoiselle Nin, men jag kan bara inte. Kanske räcker det att säga att inte en endaste pikant detalj utelämnats.
Nin skrev för en anonym uppdragsgivare som tydligen föredrog "rena, enkla skildringar utan analys och filosofiska slutsatser". Med andra ord ville han (?) bara ha det kladdiga. Och det var precis vad han fick. Men samtidigt är språket på något vis delikat, och vetskapen om att det skrevs av en kvinna får mig att tänka att det är ganska fascinerande ändå. Hade det å andra sidan skrivits av en man är jag relativt säker på att jag hade tyckt att det bara var äckligt (vilket jag väl tycker nu med, men samtidigt också respekterar det på ett eller annat sätt). Den kritiskt sinnade skulle väl här invända att det är dubbelmoral från min sida - att jag bedömer det olika beroende av författarens kön, men jag håller inte med. En argumentation kan inte frånkopplas från sin kontext. Och den kontext som gäller här är den där kvinnor konstant ses som mindervärdiga, förminskas, förlöjligas och utnyttjas. Därför måste kvinnors och mäns företag bedömas utifrån dessa olika utgångspunkter. När kvinnor tar makten över sin sexualitet och ger sig själv rätten att tolka och beskriva sin verklighet blir det ett politiskt projekt och inte bara perversion.
Nu sitter kvinnan med spetshandskarna här, sömnlös en tidig söndagmorgon, lyssnar på Fran Hardy och Brigitte B, och bjuder ut sig på blogg. Kanske skulle jag greppa Nin-pocketen och se om jag kunde läsa mig till sömns? Nej och nej! Visserligen skulle det kunna fungera, eftersom jag tycker att det är obeskrivligt enformigt och tröttsamt att läsa explicita sexskildrningar som aldrig tycks ta slut (lite som en bruksanvisning från IKEA, fast objektet är sex och inte en garderob), men problemet är att det på grund av just dess natur inte går att försjunka i Nins texter. Det går inte att segla iväg i en annan tankes skepp, när texten för varje ny rad kastar sig emot en med full kraft (med andra ord, trycker upp en lem eller annan rakt i ansiktet på en).
Frågan är när man egentligen skall läsa sånt här? Inte som en trotsig exhibitionist ute på socialt experiment som jag på tunnelbanan väl? Och vilka - förutom undertecknad som uppenbarligen har ett smått schizofrent och per definition akademiskt förhållande till det - som gör det? Kom för övrigt precis att tänka att det kunde vara ytterst roande att höra några kulturkoftor eller pretentiösa litteraturkritiker i svarta polotröjor diskutera Anaïs Nins verk på bästa sändningstid i den statliga televisionen. Kanske kunde de berätta för mig!
Vad som gör det än mer intressant är att alla novellerna skrevs på 1940-talet. Idag slängs medialiserat sex i ansiktet på mig vart jag än går. Men någonstans inbillar jag mig att 40-talet var betydligt mer tillknäppt (Ända upp i hakan! Översta knappen också! Och för guds skull, händerna på täcket!) och omgärdat av moraliska förebud - en inbillning för vilken jag nog dessutom kan få rätt starkt empiriskt stöd. Men uppenbarligen hade folk alla möjliga olika sorters sex redan då, och det fanns de som minsann kunde beskriva det in i minsta detalj också. Här skulle man kanske citera mademoiselle Nin, men jag kan bara inte. Kanske räcker det att säga att inte en endaste pikant detalj utelämnats.
Nin skrev för en anonym uppdragsgivare som tydligen föredrog "rena, enkla skildringar utan analys och filosofiska slutsatser". Med andra ord ville han (?) bara ha det kladdiga. Och det var precis vad han fick. Men samtidigt är språket på något vis delikat, och vetskapen om att det skrevs av en kvinna får mig att tänka att det är ganska fascinerande ändå. Hade det å andra sidan skrivits av en man är jag relativt säker på att jag hade tyckt att det bara var äckligt (vilket jag väl tycker nu med, men samtidigt också respekterar det på ett eller annat sätt). Den kritiskt sinnade skulle väl här invända att det är dubbelmoral från min sida - att jag bedömer det olika beroende av författarens kön, men jag håller inte med. En argumentation kan inte frånkopplas från sin kontext. Och den kontext som gäller här är den där kvinnor konstant ses som mindervärdiga, förminskas, förlöjligas och utnyttjas. Därför måste kvinnors och mäns företag bedömas utifrån dessa olika utgångspunkter. När kvinnor tar makten över sin sexualitet och ger sig själv rätten att tolka och beskriva sin verklighet blir det ett politiskt projekt och inte bara perversion.
Nu sitter kvinnan med spetshandskarna här, sömnlös en tidig söndagmorgon, lyssnar på Fran Hardy och Brigitte B, och bjuder ut sig på blogg. Kanske skulle jag greppa Nin-pocketen och se om jag kunde läsa mig till sömns? Nej och nej! Visserligen skulle det kunna fungera, eftersom jag tycker att det är obeskrivligt enformigt och tröttsamt att läsa explicita sexskildrningar som aldrig tycks ta slut (lite som en bruksanvisning från IKEA, fast objektet är sex och inte en garderob), men problemet är att det på grund av just dess natur inte går att försjunka i Nins texter. Det går inte att segla iväg i en annan tankes skepp, när texten för varje ny rad kastar sig emot en med full kraft (med andra ord, trycker upp en lem eller annan rakt i ansiktet på en).
Frågan är när man egentligen skall läsa sånt här? Inte som en trotsig exhibitionist ute på socialt experiment som jag på tunnelbanan väl? Och vilka - förutom undertecknad som uppenbarligen har ett smått schizofrent och per definition akademiskt förhållande till det - som gör det? Kom för övrigt precis att tänka att det kunde vara ytterst roande att höra några kulturkoftor eller pretentiösa litteraturkritiker i svarta polotröjor diskutera Anaïs Nins verk på bästa sändningstid i den statliga televisionen. Kanske kunde de berätta för mig!
6 April 2010
Blandsaften
En om dagen, det är så de ska tas. Vänner alltså. Igår kväll satt jag hos en särskild kamrat med en kaffekopp i handen när han serverade följande visdomsord: "Det är faktiskt inte så konstigt att man hamnar med de där krångliga typerna, för man vill ju inte ha nån jäkla blandsaft!" Så sant, min käre vän. Det är faktiskt inte alls konstigt att man faller för de svåra kvinnorna och männen om man har idéer om livet som sträcker sig utanför Toffelland. Däremot är det konstigt att jag inte reflekterat över det på det viset förr.
Men blandsaften alltså, den är mitt livs ångest. Det gråa, det trista, det menlösa. Då är det trots allt värt all smärta och frustration som de där knepiga karlarna garanterat innebär, bara för att få en droppe av det där speciella och intressanta.
Visst, man kan dricka blandsaft varje dag. Men jag törstar hellre ihjäl i jakten på den fina whiskyn.
Men blandsaften alltså, den är mitt livs ångest. Det gråa, det trista, det menlösa. Då är det trots allt värt all smärta och frustration som de där knepiga karlarna garanterat innebär, bara för att få en droppe av det där speciella och intressanta.
Visst, man kan dricka blandsaft varje dag. Men jag törstar hellre ihjäl i jakten på den fina whiskyn.
29 March 2010
Känslan
Den där konstiga känslan. Den där känslan jag inte kan sätta ord på men som omärkligt smyger sig på så snart jag är sysslolös. Skrev klart en hemtenta för lite över en timme sen. "Swell!" tänkte jag och unnade mig en (liiiten) rom och cola som belöning. Sen kom den, plötsligt: KÄNSLAN. Så snart jag inte har något konkret att hålla på med, något uppstyrt eller organiserat, så kommer den. Meningen dras bort under mina toffelklädda fötter. Det är ett slags tomhet, en längtan efter något annat, en panikartad frustration. Fram och tillbaka, fram och tillbaka genom lägenheten. Ryamattan förvandlas till mental kvicksand och jag trampar och trampar men kommer ingenvart. Jag sjunker bara djupare och djupare ner i känslan och fylls mer och mer av panik, tills jag inser att jag flyter. I en mascarageggig ocean av tårar.
Subscribe to:
Posts (Atom)
