Boken

Tidig lördagkväll. På tunnelbanan: en kvinna med svarta spetshandskar och röd yllerock. Hennes hår: en mörk bikupa. I händerna: Anaïs Nins samlade noveller. Helt ogenerat läser hon denna litterära finpornografi, som lite mer respektabelt kallas "erotik". Vore det istället fotografiska bilder skulle de genast förkastas som äckliga, men när det är i denna form åtnjuter det någon form av gillande. Men det här är så perverst som det kan bli samtidigt som det på något plan accepteras i salongerna. Faktum är att jag aldrig fattade att något såhär explicit snuskigt fanns publicerat i bokform.

Vad som gör det än mer intressant är att alla novellerna skrevs på 1940-talet. Idag slängs medialiserat sex i ansiktet på mig vart jag än går. Men någonstans inbillar jag mig att 40-talet var betydligt mer tillknäppt (Ända upp i hakan! Översta knappen också! Och för guds skull, händerna på täcket!) och omgärdat av moraliska förebud - en inbillning för vilken jag nog dessutom kan få rätt starkt empiriskt stöd. Men uppenbarligen hade folk alla möjliga olika sorters sex redan då, och det fanns de som minsann kunde beskriva det in i minsta detalj också. Här skulle man kanske citera mademoiselle Nin, men jag kan bara inte. Kanske räcker det att säga att inte en endaste pikant detalj utelämnats.

Nin skrev för en anonym uppdragsgivare som tydligen föredrog "rena, enkla skildringar utan analys och filosofiska slutsatser". Med andra ord ville han (?) bara ha det kladdiga. Och det var precis vad han fick. Men samtidigt är språket på något vis delikat, och vetskapen om att det skrevs av en kvinna får mig att tänka att det är ganska fascinerande ändå. Hade det å andra sidan skrivits av en man är jag relativt säker på att jag hade tyckt att det bara var äckligt (vilket jag väl tycker nu med, men samtidigt också respekterar det på ett eller annat sätt). Den kritiskt sinnade skulle väl här invända att det är dubbelmoral från min sida - att jag bedömer det olika beroende av författarens kön, men jag håller inte med. En argumentation kan inte frånkopplas från sin kontext. Och den kontext som gäller här är den där kvinnor konstant ses som mindervärdiga, förminskas, förlöjligas och utnyttjas. Därför måste kvinnors och mäns företag bedömas utifrån dessa olika utgångspunkter. När kvinnor tar makten över sin sexualitet och ger sig själv rätten att tolka och beskriva sin verklighet blir det ett politiskt projekt och inte bara perversion.

Nu sitter kvinnan med spetshandskarna här, sömnlös en tidig söndagmorgon, lyssnar på Fran Hardy och Brigitte B, och bjuder ut sig på blogg. Kanske skulle jag greppa Nin-pocketen och se om jag kunde läsa mig till sömns? Nej och nej! Visserligen skulle det kunna fungera, eftersom jag tycker att det är obeskrivligt enformigt och tröttsamt att läsa explicita sexskildrningar som aldrig tycks ta slut (lite som en bruksanvisning från IKEA, fast objektet är sex och inte en garderob), men problemet är att det på grund av just dess natur inte går att försjunka i Nins texter. Det går inte att segla iväg i en annan tankes skepp, när texten för varje ny rad kastar sig emot en med full kraft (med andra ord, trycker upp en lem eller annan rakt i ansiktet på en).

Frågan är när man egentligen skall läsa sånt här? Inte som en trotsig exhibitionist ute på socialt experiment som jag på tunnelbanan väl? Och vilka - förutom undertecknad som uppenbarligen har ett smått schizofrent och per definition akademiskt förhållande till det - som gör det? Kom för övrigt precis att tänka att det kunde vara ytterst roande att höra några kulturkoftor eller pretentiösa litteraturkritiker i svarta polotröjor diskutera Anaïs Nins verk på bästa sändningstid i den statliga televisionen. Kanske kunde de berätta för mig!