31 March 2010

Sporten

Extra! Extra! This just in: undertecknad var ute på en fyrtio minuters joggingrunda tidigare ikväll. Jag vet att ni inte tror mig: "Oj då! Låter inte så...'du'. Vad sprang du i? Kinaskor?" Men det är helt sant. Fast jag är inte alls förvånad när ni inte tror mig, så många gånger som jag proklamerat min avsky och oförståelse för sport och spel.

Jag förstår mig bara inte på det, det framstår som så meningslöst; jaga en boll - men för vad? What's the point? Alla dessa sporter som jag inte fattar... Det är tennis, fotboll, speedskating, längdskidåkning, badminton, maratonlöpning, sex och basket. Vad är meningen med att slå en boll fram och tillbaka över ett nät, att springa tills man är så utmattad att man nästan kräks, eller att försöka få in en boll i en bur eller korg av något slag. Och sex (den sport jag ändå kan överväga, i nödfall) är helt värdelöst om man inte vinner. Kommer man inte först så är det ju ingen mening att spela. Och jag tycker att jag förlorat i princip varenda gång jag utövat denna idrottsgren de senaste sex månaderna eller så. Det är alltså mycket som är jobbigt och dåligt med sport. Och inte blir det bättre om man tillhör den del av befolkningen som i statistiken benämns "glasögonormar".

Det är jobbigt att ha glasögon på när man springer, och utan glasögon såg jag knappt vart jag sprang - särskilt som Stockholm idag är draperat i en gråsmutsig dimma. Jag tror att jag såg en kille med en bullterrier som jag gärna hade klappat, men tyckte att det var bäst att låta bli. Jag kände helt enkelt att stämningen hade kunnat bli lite underlig om jag rusat fram och bett att få klappa och så visade det sig att det inte var hans hund utan hans treårige son Moltas (det är sånt som kidsen i det här området heter - så jäkla trendigt allting!).

Men ändå. Jag gjorde det. Och jag tror att jag kommer att göra om det. Kanske kan jag till och med börja gilla det. Men snälla, säg ifrån när jag börjar köpa proteinshakes!

PS. Vad jag lyssnade på för att stå ut de där fyrtio minuterna: Moofish Catfish - Ten Days In My Room, Elenette - Kärlekskomplexet, Burning Hearts - I Lost My Colour Vision, Burning Hearts - I Walked Among the Trees, Francoise Hardy - La maison ou j'ai grandi, Francoise Hardy - Comment te dire adieu, Frost - A Song About Us, Tiger Tape - I Will Never Hold Your Hand, Tiger Tape - Skanstull och Talulah Gosh - Just A Dream.

Natten

Med datorn på magen ligger jag i sängen och försöker komponera en passande text till ett press sheet för Bonne Idées nya sjua på Cloudberry Records. Till vänster om mig en tom assiet där en ost- och picklessmörgås låg alldels för en stund sedan innan den blev del i det fascinerande fenomen som är min metabolism. På det i soprummet upphittade lilla teakbordet till höger om sängen, i Arabia-koppen med Muminpappan på, en skvätt avsvalnat kanelte. Eller te och te... det är ju inte te egentligen, utan någon form av koffeinfri hippieblandning som man köper för dyra slantar i hälsoaffären.

På pappersflärpen i änden på tepåsesnöret står "May this day bring you peace, tranquility and harmony" och jag ba' "Tack, men nu äre så att det är natt och inte dag, snörstumpslapp!" Men så får jag lite dåligt samvete och ber snörstumpslappen om ursäkt. För det är trots allt precis vad jag vill ha; peace, tranquility and harmony, fast nattetid. Det är ju ändå därför som hippieteet har inhandlats, eftersom det ju inte verkar helt intelligent att hinka i sig en massa koffein precis innan man tänker sova om man redan har sömnproblem. Och jag måste absolut dricka kaffe eller te till min nattmacka!

Min blick faller åter på den närapå tomma tekoppen, och på Muminpappan som ligger lutad mot en sten och chillar med ett metspö i handen. Och jag tänker att kanske skulle jag göra som Muminpappan och ta en whisky istället? Det är väl ändå en klassisk sängfösare, och poängen med en sängfösare är väl att man somnar gott på den? Kanske är Imovane, Zopiclone och Stilnoct blindspår och nästa gång ska jag be om ett recept på en flaska Famous Grouse istället. If it's good enough for Muminpappan, it's good enough for me.

29 March 2010

Posten

Jag älskar att öppna lägenhetsdörren och mötas av ett mindre postberg. På riktigt. Åtminstone så länge det är bra post.

Idag var en sån dag. Det låg post där, bara bra post (inga klamydiabrev med andra ord). Min blick föll först på den där avin som meddelade mig att min tysta månad äntligen är över. Nu ska jag äntligen ta med mig Tiger Tape, Burning Hearts och Elenette ut på promenad med min nya iPod. Bra brev #2: ett litet paket poststämplat i Miami Beach med fanzine och skivor från Roque. Och sen, som det lilla körsbäret på toppen av grädden på moset låg där underst ett brev, storlek A4, iklätt ett mörkblått plastomslag. I glädjen över avi och Miami Beach-paket noterade jag inte riktigt det där brevet, tänkte väl att det var någon av alla dessa halvtrista tidskrifter jag får. Men. Sen insåg jag att det var just det som alla tycks ha snackat om de senaste veckorna: Inkomstdeklarationen! Det visar sig att jag ska få tillbaka 6397 kr (exkl. ränta). Åh. Tack, Skattekontoret Sundsvall, vad fint ni har räknat. Jag är nöjd och glad. Vad ska jag unna mig?

Jag har nyss varit till min lokala postmånglare och hämtat iPoden (om någon vågar tjyva den från mig får denne någon stå ut med att den har "Semlans piePod" ingraverat på baksidan) som nu måste fyllas. Svårt när man börjar från noll. Jag vill nog trots allt ha mer än Tiger Tape, Burning Hearts och Elenette.

Brevet

Okej, bäst att jag tar det här med en gång. Klamydiabrevet alltså. "Vadå Klamydiabrev?" frågar folk så fort jag säger ordet. Fast jag fattar inte att folk frågar. Jag tycker att det är så självklart. Alla vet väl vad ett klamydiabrev är. Det är det där brevet som vårdcentralen skickar ut när man - kanske - har smittats av klamydia eller någon annan spännande sexuellt överförbar sjukdom som man är skyldig att meddela om man har och eventuellt kan ha smittat någon. Fast i och för sig, att det heter just klamydiabrev kanske inte är så självklart. Det var trots allt bara något jag hasplade ur mig en förfestkväll hos Einar för några veckor sedan (även om en snabb googling just nu visade att också andra före mig uppfunnit detta begrepp).

Hursomhelst tyckte jag att det var ett fantastiskt ord jag just sagt. Så jag föreslog att Döden skulle byta namn till just Klamydiabrevet. Jag är medveten om att detta blir ännu underligare nu, men Döden är alltså ett konceptband. Alltså inte "koncept" som i något pretentiöst temaband, utan "koncept" som i "vi snackar om det, men det är mest det". Döden är alltså mest ett samtalsämne. Vi kommer aldrig till skott, och det är nog inte meningen heller, eftersom vi knappt kan spela några instrument. Den andra Döden-medlemmen var dock mycket tveksam och menade att det vore kommersiellt självmord. "Alltså, jag vet inte. Det skulle onekligen slå an tonen för vår musikaliska verksamhet. Du känner inte att det skulle kunna vara begränsande framöver?" sa hon. Jag hävdade motsatsen och menade att namnbytet rent av skulle kunna göra oss folkliga (om vi bara kom till skott och faktiskt fick ihop en eller ett par låtar). "Igenkänningsfaktorn! Igenkänningsfaktorn!" vrålade jag, "Alla som har levt har väl fått ett klamydiabrev?" Men så stannade det väl där. Döden är ofrånkomligen alltid Döden. Trots att Karin igår sa att Klamydiabrevet kan vara det bästa bandnamnet någonsin.

Men jag blev så hetsig. Jag ville inte knöggla ihop Klamydiabrevet till en boll och kasta i papperskorgen. Får man ett klamydiabrev tar men det på allvar. Det gäller ju folkhälsan! Så när jag ändå tvingades välja ett bloggnamn så tänkte jag att det var lika bra att ta just Klamydiabrevet. Ett så vackert och användbart ord får inte gå till spillo och försvinna in i intigheten!

Klamydiabrevet! Det är talande. Det är som livet är mest, bitterljuvt och väldigt slumpartat. Man kan aldrig veta om det ligger ett klamydiabrev och väntar på hallmattan när man kommer hem eller om där istället ligger ett kuvert innehållandes ett handskrivet brev från den där finaste personen, och det är det som är så fint med livet. Det är tragikomik och svart humor. Det är med de glasögonen jag ser mig omkring i verkligheten. Och det är den verkligheten jag tänker att jag vill få fatt i.

Känslan

Den där konstiga känslan. Den där känslan jag inte kan sätta ord på men som omärkligt smyger sig på så snart jag är sysslolös. Skrev klart en hemtenta för lite över en timme sen. "Swell!" tänkte jag och unnade mig en (liiiten) rom och cola som belöning. Sen kom den, plötsligt: KÄNSLAN. Så snart jag inte har något konkret att hålla på med, något uppstyrt eller organiserat, så kommer den. Meningen dras bort under mina toffelklädda fötter. Det är ett slags tomhet, en längtan efter något annat, en panikartad frustration. Fram och tillbaka, fram och tillbaka genom lägenheten. Ryamattan förvandlas till mental kvicksand och jag trampar och trampar men kommer ingenvart. Jag sjunker bara djupare och djupare ner i känslan och fylls mer och mer av panik, tills jag inser att jag flyter. I en mascarageggig ocean av tårar.

Infallet

Kände plötsligt att jag skulle börja kommunicera i skrift igen. Tänkte i två minuter "Svenska elle engelska?" och beslutade mig för att testa svenska för det var länge sedan. Jag har väl knappt skrivit för nöjes skull på svenska sedan jag hade en Skunk-dagbok någon gång på nollnolltalet. De senaste åren har jag indoktrinerats så till den grad med ett akademiskt språk att MS Word brukar markera texten grön och klaga på att mina ordval "kan framstå som gammaldags" eller "invecklade i vanlig sakprosa" och jag vet egentligen inte vilket språk jag kan pressa ut i fingertopparna om jag gör ett försök.

Detta är helt opretentiöst, och utan ambitioner. Det är den nya grejen i mitt liv, rent generellt: inga ambitioner. Nuförtiden försöker jag ta mig för saker helt förutsättningslöst. Det finaste med den ansatsen är att jag tycks åstadkomma mer än jag gjorde när jag ville mer. Krav är hämmande! Så jag skiter i det och bara gör.

Voilà!