Märren

Finaste The Mare släpper ny EP (på Leopard Up A Tree Records) och jag fick dansa i videon till I'm So Happy. Resultatet gjorde mig så glad (och ingen dansande kossa har varit lika snygg sedan Göran P dansade med Doris).

Gisslan

Nu ska jag berätta om när kroppen annekterar intellektet, eller en smula annorlunda uttryckt: när ett gäng rebellhormoner tar hjärnan som gisslan.

Det är alltså såhär: det finns tillfällen då jag är på oförklarligt och helt obeskrivligt dåligt humör; då jag blir så irriterad att jag nästan självantänder eller så ledsen att jag närapå drunknar i ett hav av tårar. Det är tillfällen då allt känns hopplöst; fastän jag vet att jag inte är sämst eller vad det nu kan vara, så går känslorna inte att skaka bort. Jag bara är sämst, så är det.

Men så har väl de flesta känt ibland? Jodå. Men här kommer den frustrerande delen av historien: varje gång (ja, precis exakt varje gång) jag känner såhär så visar det sig alltid att det egentligen inte var "jag", utan den där Patty Mae Smith (som gärna förkortar sitt namn PMS) som höll i spakarna. Detta gäller utan undantag, och det får mig att känna mig snuvad på min egen vilja, min hjärna, mitt intellekt. Jag blir så innerligt förbannad när jag inser att det inte var den verkliga jag utan någon annan som tyckte att livet var värdelöst att leva, som blev rasande på hela det politiska etablissemanget, som höll på att explodera för att jackan gled av galgen två gånger när jag försökte hänga upp den eller för att det bara inte gick att skruva på locket på tandkrämstuben. Det känns som att inte ens ilskan eller deppigheten kan man få ha ifred för den satans livmodern. Då blir jag arg!

Jag fattar om detta framstår som lite vagt, men det är så enormt frustrerande att uppleva att man reagerar kraftigt på något för att sedan inse att det inte var för att man egentligen var så himla ledsen eller arg, utan bara för att kroppen annekterat intellektet, för att fysiken köpt upp psyket. Det känns som att den där Patty Mae Smith berövar mig mina egna känslor, tar ifrån mig värdigheten i att vara en egen tänkande person. Och det värsta är att jag inte är medveten om det i stridens hetta. Jag tror att det är jag. Men så var det någon annan. Det är först ett par dagar senare som jag fattar. Ilskan då, när tårarna sedan länge torkat, är omätbar. Glädjen över att kunna känna känslor förtas helt av insikten att det inte var jag som kände några känslor, det var bara Patty Mae som jävlades.

En annan lite roligare PMS-effekt jag har är att jag delvis tappar koordinationsförmågan. Det är ganska roligt för andra att se mig dundra in i dörrkarmar och liknande. Sen så får jag en supersnok till näsa också; jag blir hyperluktkänslig och det är ju spännande med ett vässat sinne.

Vädret

Ful dag. Fuldag. Det är svårt att fatta hur vädret kan vara så nyckfullt och egensinnigt. Bara för några dagar sedan satt jag i solen på en bänk vid Stockholms universitet och pekade på ekorrar som hoppade omkring som studsbollar bland krokusar och snödroppar. Kanske var luften lite sval, men i solen var det varmt. Dagen efter träffade jag Anton som bestämt hävdade att jag blivit solbränd. Nu händer det! tänkte jag, äntligen!

Och så svänger det då om så plötsligt. Snö, i mitten av april. Snö! Regnigt, grått och bistert, fult. Tidigare idag promenerade jag i snålblåsten och det tog inte två minuter förrän mina fötter kändes kalla och fuktiga. Jag kontrollerade, och nej, skorna var inte blöta, men den där vidriga fukten trängde likväl in, så till den grad att mina tår domnade bort. Jag hade min klarblå basker och stora svarta schal på, men kalla vindilar letade sig ändå in i öronen, och mina nakna fingrar hade obemärkt förvandlats till tio stela glasspinnar.

Vädrets hånfulla nycker påminner mig om något som jag igår natt försökte förklara för en vän på besök. Vi pratade om det stora och det lilla och jag gjorde mitt bästa att måla en bild av hur jag upplever att livet för tillfället ter sig. Att sätta ord på känslor, sinnesförnimmelser och tankar är ofta närapå omöjligt, och aldrig kan man vara säker på att den man talar med hör samma sak som man själv hör eller ser samma sak som man själv ser. Detta är oundvikligt; vi är alla låsta i vår subjektivitet och hur vi än försöker kommer vi aldrig kunna uppleva någonting på exakt samma vis som någon annan gör det. Men det finns ingenting som hindrar ett tappert försök, det är trots allt därför vi kommunicerar som vi gör och producerar sådana enorma mängder kultur i alla dess former.

Det var en öppning till just ett sådant tappert försök jag såg i de senaste dagarnas skitväder. För det är precis som så jag tycker att mitt liv ter sig. Inte nödvändigtvis grått och trist och dåligt, men utan förvarning våldsamt växlande. Likt vädret som utan förvarning gör en helomvändning består mitt liv (eller, det är ju inte livet i sig jag talar om, utan min upplevelse av det - lite förenklat skulle man kunna kalla det mitt humör) av ständiga tvära kast, som en skenande berg-och-dalbana som jag inte själv kan kontrollera. Det är ibland skräckinjagande att vara passagerare i denna berg-och-dalbana när den sakta släpar sig upp mot himlen; aldrig kan jag vara riktigt säker på att den inte kommer att kasta av mig när den rusar nedåt och svänger skarpt i kurvorna.

Precis som berg-och-dalbanan vänder upp och ner på mitt innanmäte och trycker hjärtat upp i halsgropen, och som den gränslöst föränderliga väderleken utan förvarning bjuder på en råkall käftsmäll, så spelar livet och känslorna spel med mig. Precis som snön igår och idag attackerade våren kan min brinnande optimism på en sekund bytas mot själens fullkomliga misär. Först finns där inte ett moln och så plötsligt är hela himlen mörk. Jag tänker att det är lite som Matti Alkbergs Ragnar:

Ensam dag, fåglar sjunger, man är glad
Allt är fest, grannen spelar punk och man är bäst
Då krälar svarta molnen tyst in över horisonten
Aldrig kan man riktigt spänna av

Det är en av de finaste låtar jag någonsin hört - och fortsätter att vara det efter att jag hört den kanske 300 gånger. Kanske tycker jag så mycket om den, kanske tilltalar den mig så för att den lyckas fånga den där maktlösheten jag upplever i mitt liv. För att den lyckas sätta ord på det där som är så svårt att sätta ord på. För att den ställer upp och bär lite av skiten åt mig. För att den gör det hopplöst jobbiga till något som trots allt känns fint och bra. För att den säger till mig att det är okej.

Visst, att göra vädret till en metafor för livets vändningar skulle kunna vara klichéartat, och är det kanske för det mesta (som jag nog mer än väl visat med mitt orerande ovan), men icke i Alkbergs fall. Egentligen är det meningslöst att jag tar än mer tid i anspråk - min egen eller någon annans - med tafatta försök att beskriva hur den här låten slår mig i magen om och om igen eller hur den lyckas med det jag gång på gång misslyckas med; att måla mina känslors porträtt. Det är tid som är bättre att ägna åt att faktiskt lyssna på låten.

Allt som lever är förgängligt
Om nåt kunde vara evigt
Hur man än beter sig är det kört

Sysslolösheten

Det finns en Bear Quartet-låt som heter What I Hate. Den består i princip av det som innehållsförteckningen anger. När jag lyssnade på den tidigare kom jag att fundera över vad jag hatar, och faktum är att jag nog inte hatar så mycket. Det är alldeles för enkelt och osofistikerat att hata. Dessutom är det ganska trist att tala om det man hatar.

Men nu ska jag ändå berätta något om vad jag hatar, en liten sak i alla fall. Det är en sån där grej som ganska många nog snarare gillar än ogillar; jag hatar att komma hem en eftermiddag och inte veta vad jag ska göra. Sysslolösheten dödar mig. Och har jag inget som styr upp mig så blir det inget alls. Jag är inte sån att jag sätter mig och stirrar på TV i timmar, eller bara njuter av att göra ingenting alls. För mycket tidsmässigt utrymme är för mig mentalt nedbrytande. Särskilt just nu känner jag att jag är i en fas då jag kräver konstant aktivering - vilket egentligen är rätt paradoxalt då jag samtidigt känner mig sönderstressad.

Jag hatar att inte ha något att göra. Dock duger det inte med vad som helst, det måste vara något som passar för stunden. Det finns ju ofta saker man skulle kunna göra, men om motivet inte känns tillräckligt starkt är det bara att glömma. För tillfället är det jag helst gör, kanske till och med det enda jag är intresserad av, att vara med andra människor. Jag skulle nog gärna umgås dygnet runt om det vore möjligt.

Kvällar som denna sover jag hellre bort, än låter förspillas till ingenting. Att sova är väl visserligen att göra ingenting, men man är i alla fall inte lika medveten om detta ingenting och dess meningslöshet.

Så, nu vet alla vad jag hatar. Om man nu ska säga att jag hatar det. "Hat är ju ett så starkt ord."

Övertygelsen

Ett litet brandtal: Det må finnas gränser för vad olika individer har möjlighet att klara av eller att genomföra, men det finns inte en endaste gräns för vad man kan försöka. Denna maxim, som jag rabblat oändliga gånger idag, står i skarp kontrast till den cynism jag till vardags slänger mig med, och är en av få sanna övertygelser jag har. Den är central både i min uppfattning av mitt pedagogiska uppdrag som lärare och när det handlar om mig själv som person. Det låter så sjukt ocoolt, kanske till och med töntigt, men jag fortsätter att insistera på det. För mig är det den sanna DIY-andan. Försök! Försök! Försök! Om man inte ens tror på sig själv, vem ska då göra det?

När till och med min far tvivlar på mina förmågor ("Jag tror inte att du kan, du är så omusikalisk..." osv.) slinker maximen vanemässigt ur min mun till svar. Och jag frågar varför man ska låta bli att försöka bara för att man kanske inte har de bästa förutsättningarna? Och hur vet man när man inte ens har försökt? Och spelar det egentligen någon roll om man inte blir världens bästa? Kan det inte vara så att processen har värde nog i sig? Eller krävs det alltid absoluta resultat? Sen tänker jag att han är en bitter gubbjävel som projicerar sina misslyckade förhoppningar på sin avkomma. Jag tänker att jag nog ska visa honom, knäppa honom på näsan. Men då kommer ett vagt obehag smygande, nämligen misstanken att jag oreflekterat bytt fokus, från processens egenvärde (med andra ord att det är roligt att t.ex. måla eller trumma eller skulptera) till ett upplevt behov av att bevisa något. Rädslan finns alltid att det ska ta över, att det ska handla om att bevisa något. För då blir det fel. Det ska handla om att man gör någonting för att man finner det njutningsfullt och roligt, inte för att man ska bevisa någonting för någon (annan än sig själv, eventuellt).

Om man inte försöker, blir det garanterat ingenting av någonting. Jag kan tveklöst säga att jag spelar bättre den här veckan än förra (eftersom jag har övat) och att jag tecknar bättre om jag gör det ofta. Det kommer alltid att finnas begränsande faktorer (fysiska, sociala, institutionella...), men det är en förbannat dålig ursäkt för att inte ens försöka, eller än värre, att tala om för någon annan att det inte är någon mening att denne försöker. För: det spelar ingen roll hur musikalisk eller konstnärlig eller logiskt-matematiskt begåvad man är om man inte ens försöker. Och det som räknas är inte vad man objektivt uppnår, utan hur roligt man har när man försöker. Jag säger det till andra, och jag säger det till mig själv.

(Kom an då, cyniker! Säg till mig att jag har fel! Säg till mig att jag är naiv!)

Blandsaften

En om dagen, det är så de ska tas. Vänner alltså. Igår kväll satt jag hos en särskild kamrat med en kaffekopp i handen när han serverade följande visdomsord: "Det är faktiskt inte så konstigt att man hamnar med de där krångliga typerna, för man vill ju inte ha nån jäkla blandsaft!" Så sant, min käre vän. Det är faktiskt inte alls konstigt att man faller för de svåra kvinnorna och männen om man har idéer om livet som sträcker sig utanför Toffelland. Däremot är det konstigt att jag inte reflekterat över det på det viset förr.

Men blandsaften alltså, den är mitt livs ångest. Det gråa, det trista, det menlösa. Då är det trots allt värt all smärta och frustration som de där knepiga karlarna garanterat innebär, bara för att få en droppe av det där speciella och intressanta.

Visst, man kan dricka blandsaft varje dag. Men jag törstar hellre ihjäl i jakten på den fina whiskyn.

Känslan

Den där konstiga känslan. Den där känslan jag inte kan sätta ord på men som omärkligt smyger sig på så snart jag är sysslolös. Skrev klart en hemtenta för lite över en timme sen. "Swell!" tänkte jag och unnade mig en (liiiten) rom och cola som belöning. Sen kom den, plötsligt: KÄNSLAN. Så snart jag inte har något konkret att hålla på med, något uppstyrt eller organiserat, så kommer den. Meningen dras bort under mina toffelklädda fötter. Det är ett slags tomhet, en längtan efter något annat, en panikartad frustration. Fram och tillbaka, fram och tillbaka genom lägenheten. Ryamattan förvandlas till mental kvicksand och jag trampar och trampar men kommer ingenvart. Jag sjunker bara djupare och djupare ner i känslan och fylls mer och mer av panik, tills jag inser att jag flyter. I en mascarageggig ocean av tårar.