Paradoxen

Förra veckan såg jag Erik Gandinis dokumentär Videocracy. Den handlar om hur den italienska TV-kulturen trollbinder mediekonsumenterna så till den grad att premiärministern och landets styrande elit kan göra nästan vad de vill utan att någon tycks märka eller reagera:

"Efter 30 år med billig tv-underhållning har Italien blivit ett land som helt domineras av yta och kändiskult. Och bakom fasaden kan 'il Presidente' och hans kompisar göra vad de vill. Flerfaldigt prisbelönte filmaren Erik Gandini gör en skräckfärd tillbaka till sitt hemland - Silvio Berlusconis Italien." (SVT.se)

Denna TV-kultur bygger alltså på lättklädd och intelligensbefriad underhållning, eller tutt- och rump-TV om man uttrycker sig en smula vulgärt (vilket jag gärna gör). Och det är framför allt det här som jag tycker är intressant i Videocracy; nämligen hur kvinnor porträtteras i denna kladdiga underhållningssörja och vilka effekter detta har på hur kvinnors identitet(er) och roll i samhället (re)produceras.

Vad jag såg var ett fullkomligt kvinnoförakt. Det här är ingenting som filmen egentligen tar upp, eftersom den primärt handlar om någonting annat. Det var mest bara det att jag blev så beklämd av vad jag såg, och dessutom blev jag förundrad över hur denna form av avklädda TV-underhållning fungerar i Italiens religiösa kontext.

Italien är ett katolskt och i många avseenden konservativt land. Visserligen går kvinnorförakt väl samman med katolicism (och de andra abrahamitiska religionerna), men det här är mer komplext än så. Mer specifikt är det paradoxen kvinnan-både-som-hora-och-madonna som jag fascineras av och har svårt att riktigt greppa. Den fysiskt exponerade kvinnan (som kvinnan i den italienska TV-underhållningen) antyder ett annat slags förakt än den undanskuffade och förminsakde kvinnan (dvs. den mer traditionella kvinnorollen). Det är egentligen denna förminskade kvinna jag skulle associera med de abrahamitiska religionernas kvinnoförakt, och det är väl det här jag inte riktigt greppar: hur katolicismens kvinnoförakt förhåller sig till dessa halvnakna kvinnor.

Jag önskar att jag efter flera dagars funderingar hade kommit fram till något vettigt här (åtminstone till en mer koncis frågeformulering), men det har jag inte. Detta dubbla kvinnoförakt, där kvinnan både är den till skyarna höjda madonnan som gör bäst i att hålla sig i skinnet, samtidigt som hon ses som något slags underdånig leksak som man kan behandla hur som helst, fortsätter att förbrylla mig. Kanske är denna paradox bara olika sidor av kvinnoföraktets mynt, men jag vet inte. Jag förstår ändå inte hur det logiskt hänger ihop. Snälla någon, förklara för mig.

(Om jag utgår från ett lite annorlunda perspektiv är det stora problemet egentligen att kvinnor ofta saknar makten till självdefinition. Så länge det är män som besitter definitionsmakten kommer kvinnor vara underordnade. Men en sådan diskussion hör inte hemma här, utan i en av alla dessa krystade hemtentor som mitt liv går ut på att författa.)

Filmen finns uppe på SVT Play till 30 april: http://svtplay.se/t/129797/dox

PS. Något äckligt i filmen är också vurmen för Mussolini. Det är obehagligt att tänka på hur det finns människor som hyllar och ser upp till "il Duce". Ännu mer otäckt blir det när man inser att detta verkar vara helt legitimt i dagens Italien.