Finaste The Mare släpper ny EP (på Leopard Up A Tree Records) och jag fick dansa i videon till I'm So Happy. Resultatet gjorde mig så glad (och ingen dansande kossa har varit lika snygg sedan Göran P dansade med Doris).
30 August 2010
29 August 2010
Gisslan
Nu ska jag berätta om när kroppen annekterar intellektet, eller en smula annorlunda uttryckt: när ett gäng rebellhormoner tar hjärnan som gisslan.
Det är alltså såhär: det finns tillfällen då jag är på oförklarligt och helt obeskrivligt dåligt humör; då jag blir så irriterad att jag nästan självantänder eller så ledsen att jag närapå drunknar i ett hav av tårar. Det är tillfällen då allt känns hopplöst; fastän jag vet att jag inte är sämst eller vad det nu kan vara, så går känslorna inte att skaka bort. Jag bara är sämst, så är det.
Men så har väl de flesta känt ibland? Jodå. Men här kommer den frustrerande delen av historien: varje gång (ja, precis exakt varje gång) jag känner såhär så visar det sig alltid att det egentligen inte var "jag", utan den där Patty Mae Smith (som gärna förkortar sitt namn PMS) som höll i spakarna. Detta gäller utan undantag, och det får mig att känna mig snuvad på min egen vilja, min hjärna, mitt intellekt. Jag blir så innerligt förbannad när jag inser att det inte var den verkliga jag utan någon annan som tyckte att livet var värdelöst att leva, som blev rasande på hela det politiska etablissemanget, som höll på att explodera för att jackan gled av galgen två gånger när jag försökte hänga upp den eller för att det bara inte gick att skruva på locket på tandkrämstuben. Det känns som att inte ens ilskan eller deppigheten kan man få ha ifred för den satans livmodern. Då blir jag arg!
Jag fattar om detta framstår som lite vagt, men det är så enormt frustrerande att uppleva att man reagerar kraftigt på något för att sedan inse att det inte var för att man egentligen var så himla ledsen eller arg, utan bara för att kroppen annekterat intellektet, för att fysiken köpt upp psyket. Det känns som att den där Patty Mae Smith berövar mig mina egna känslor, tar ifrån mig värdigheten i att vara en egen tänkande person. Och det värsta är att jag inte är medveten om det i stridens hetta. Jag tror att det är jag. Men så var det någon annan. Det är först ett par dagar senare som jag fattar. Ilskan då, när tårarna sedan länge torkat, är omätbar. Glädjen över att kunna känna känslor förtas helt av insikten att det inte var jag som kände några känslor, det var bara Patty Mae som jävlades.
En annan lite roligare PMS-effekt jag har är att jag delvis tappar koordinationsförmågan. Det är ganska roligt för andra att se mig dundra in i dörrkarmar och liknande. Sen så får jag en supersnok till näsa också; jag blir hyperluktkänslig och det är ju spännande med ett vässat sinne.
Det är alltså såhär: det finns tillfällen då jag är på oförklarligt och helt obeskrivligt dåligt humör; då jag blir så irriterad att jag nästan självantänder eller så ledsen att jag närapå drunknar i ett hav av tårar. Det är tillfällen då allt känns hopplöst; fastän jag vet att jag inte är sämst eller vad det nu kan vara, så går känslorna inte att skaka bort. Jag bara är sämst, så är det.
Men så har väl de flesta känt ibland? Jodå. Men här kommer den frustrerande delen av historien: varje gång (ja, precis exakt varje gång) jag känner såhär så visar det sig alltid att det egentligen inte var "jag", utan den där Patty Mae Smith (som gärna förkortar sitt namn PMS) som höll i spakarna. Detta gäller utan undantag, och det får mig att känna mig snuvad på min egen vilja, min hjärna, mitt intellekt. Jag blir så innerligt förbannad när jag inser att det inte var den verkliga jag utan någon annan som tyckte att livet var värdelöst att leva, som blev rasande på hela det politiska etablissemanget, som höll på att explodera för att jackan gled av galgen två gånger när jag försökte hänga upp den eller för att det bara inte gick att skruva på locket på tandkrämstuben. Det känns som att inte ens ilskan eller deppigheten kan man få ha ifred för den satans livmodern. Då blir jag arg!
Jag fattar om detta framstår som lite vagt, men det är så enormt frustrerande att uppleva att man reagerar kraftigt på något för att sedan inse att det inte var för att man egentligen var så himla ledsen eller arg, utan bara för att kroppen annekterat intellektet, för att fysiken köpt upp psyket. Det känns som att den där Patty Mae Smith berövar mig mina egna känslor, tar ifrån mig värdigheten i att vara en egen tänkande person. Och det värsta är att jag inte är medveten om det i stridens hetta. Jag tror att det är jag. Men så var det någon annan. Det är först ett par dagar senare som jag fattar. Ilskan då, när tårarna sedan länge torkat, är omätbar. Glädjen över att kunna känna känslor förtas helt av insikten att det inte var jag som kände några känslor, det var bara Patty Mae som jävlades.
En annan lite roligare PMS-effekt jag har är att jag delvis tappar koordinationsförmågan. Det är ganska roligt för andra att se mig dundra in i dörrkarmar och liknande. Sen så får jag en supersnok till näsa också; jag blir hyperluktkänslig och det är ju spännande med ett vässat sinne.
11 August 2010
Glömskan
Det finns dagar som bara kan få försvinna, som man helst hade sluppit. Dagar som ingen ändå kommer att minnas, men som man likförbannat var tvungen att genomlida. Jag är ganska nöjd att ligga i min säng och veta att denna menlösa onsdag snart är till ända, när jag svalt en Imovane och släckt lampan. Undrar om dagen, den 11 augusti 2010, är ledsen, för att ingen kommer att minnas den. Undrar om den gråter när den ligger i högen av andra bortglömda dagar. Jag vet inte.
9 August 2010
Dokumentationen
Om man ämnar skriva är det en dålig idé att ha mycket roligt för sig. Inte för att jag bara kan skriva när jag sitter ensam hemma och bölar eller så, utan helt enkelt för att jag är för upptagen av saker för att skriva om dem.
Jag minns jularna när jag var liten. Min morfar kilade runt med kameran i högsta hugg och fotograferade allt och ingenting, och jag minns att jag tänkte att det vore underligt att ha en massa bilder på något, en upplevelse, som man egentligen inte upplevt eftersom man var upptagen med att dokumentera den. Jag tänkte alltså att min morfar var så upptagen av dokumentationen att han faktiskt inte var en del av julen, vilket gjorde dokumentation i sig meningslös på något vis. Det blir helt enkelt konstigt att sitta ner och titta i ett fotoalbum för att minnas något man inte kan minnas, eftersom man egentligen inte var delaktig. Precis så tänker jag fortfarande.
Så nu testar jag att uppleva ett tag. Livet är fint.
Jag minns jularna när jag var liten. Min morfar kilade runt med kameran i högsta hugg och fotograferade allt och ingenting, och jag minns att jag tänkte att det vore underligt att ha en massa bilder på något, en upplevelse, som man egentligen inte upplevt eftersom man var upptagen med att dokumentera den. Jag tänkte alltså att min morfar var så upptagen av dokumentationen att han faktiskt inte var en del av julen, vilket gjorde dokumentation i sig meningslös på något vis. Det blir helt enkelt konstigt att sitta ner och titta i ett fotoalbum för att minnas något man inte kan minnas, eftersom man egentligen inte var delaktig. Precis så tänker jag fortfarande.
Så nu testar jag att uppleva ett tag. Livet är fint.
Subscribe to:
Posts (Atom)
