Sömnen Revisited

Jag kan inte få nog av dissikera sömnen och skärskåda dess komponenter! Så mycket händer där så lite händer, i de lugnaste vatten lurar de lömskaste fiskarna osv. Igår kväll, när jag lagt mig och släckt lampan, kom jag på mig själv med att högt och ljudligt sjunga på en nonsensmelodi för att jag inte skulle kunna höra mina egna tankar.

När det blivit alldeles mörkt och tyst i rummet smyger de sig fram ur mitt medvetandes skuggor, monstren i mitt huvud. Jag ser det framför mig, det är rakt igenom visuellt: som det lilla mumintrollet som med en mjölkspann i tassen skyndar genom läskiga skogen ser också jag ögonpar som lurar bakom trädens svarta stammar. Skillnaden är väl att min skog finns inne i mitt huvud och jag kan inte springa därifrån. Ingenstans finns en muminmamma som kan trösta med saft.


I brist på en flyktväg vill man åtminstone blunda så man slipper se skuggorna som kikar fram bakom träden. Tyvärr tycks det omöjligt att blunda tillräckligt hårt, när monstren redan är inne och bråkar i huvudet. Men om man kanske kunde "blunda" auditivt? Liksom blockera tankarna genom andra, störande sinnesintryck - precis som det går att till viss del blockera smärta genom att "överhetta" nervsystemet (genom att t.ex. skrika)?

Jag låg alltså på fullaste allvar där i mörkret och sjöng "lalalalalalala" och tänkte att det skulle ta bort monstren i mitt huvud. Det är väl sånt man tror att bara smått neurotiska, litterära karaktärer gör. Så det kändes ju inte helt... acceptabelt. Men faktum är att det fungerade ganska bra. Det blev svårare att hålla fast i de dåliga tankarna när min sång överröstade dem. Jag hörde helt enkelt inte vad jag tänkte. Det var rätt fascinerande. Och till slut försvann de värsta tankarna (jag visste väl att också min skrovliga röst skulle visa sig fylla någon funktion!).