Dörrmattan

"Att ha sex innan man är gift är att missbruka en gåva man fått av Gud. Det är som att ta en fin tavla man fått och använda den som dörrmatta."

Skunk är död. Länge leve Skunk. Eller nä? Skunk är återuppstånden! Efter mycket om och men tycks detta community, mina tonårs webbaserade lekplats, ha räddats ur rännstenen. Hursomhelst. Jag saxar ur min Skunkdagbok (det man gjorde i Skunkdagboken var fan det samma som man gör på en blogg, förutom att man inte kallade det blogg på den tiden, men det hör inte hit) och hittar detta trevliga inlägg från närmare fem och ett halvt år sedan:

2005-03-29 02:45:52
Elin är i Norrbotten. Det är tråkigt. Fast det är roligt när hon ringer. Idag har hon läst högt för mig ur "Hemmets praktiska handbok - band 5: Man och hustru och kärlekslivets problem i vår moderna tid" från 1954. Det var spännande och det stod om otukt, "överlastning av starka drycker" och den polygame mannen. Sjukt många bra tips på typ allt, t.ex följande ur kapitlet "onaniproblemet":

"Förr i tiden var det vanligt med skräckpropaganda just på detta område. Det är absolut säkert, att man skadar mer än man hjälper om man för de unga predikar om fruktansvärda följder av fysisk och psykisk art av onani. Istället bör man försöka hjälpa dem över ovanan genom att ordentligt framhålla för dem att könsorganen ha en annan funktion och att man måste spara dem för deras rätta bruk. [...] Men allra viktigast är att man försöker få dem att glömma den nya lustkällan och få dem att syssla med saker och ting som dra deras tankar från könsorganen. Det finns så mycket man kan sysselsätta ungdomar med. Man kan intressera dem för vissa hobbies såsom modellplansbygge, frimärkssamling etc., vilka kunna tjänstgöra som förträffliga avledare. Dock bör man alltid se till, att en lagom portion av utomhusverksamhet, såsom trädgårdsodling, botanisering, utomhussport och idrott av olika slag, ingå i fritidssysselsättningen. Allt som förmår fånga hela intresset, men framförallt det som ställer vissa krav på kroppskrafterna, är ägnat att sublimera de drifter som annars kunna ta sig olämpliga uttryck, bland annat i onanisering."

Okej. Var börjar man? Onanisering? Modellplansbygge? Sublimering? Botanisering? Jag vet inte. Synd och skam kan vara de fulaste ord jag vet. Jag nöjer mig med att konstatera det. Jag orkar inte orera kring hela den religiöst uppbyggda moralapparaten som hjälper människor förtrycka sig själva. Det får räcka att skratta åt texten ovan. För den är ju ändå rolig. Och 56 år gammal. Så jag fnissar bara.

Den där dörrmattan då? Jo, för några dagar sedan fick Snäckan en tidning av ett Jehovas vittne. Tidningen som förut brukade heta Vakttornet heter numera Vakna och där kan man ta del av följande information och fakta:

Forskare har märkt att många som har sex innan äktenskapet drabbas av obehagliga överraskningar i form av:
1. Skuld. Många unga som haft sex säger att de ångrade sig efteråt,
2. Misstänksamhet. Vilka andra har han eller hon haft sex med?
3. Svek. När de har haft sex ökar risken för att killen ska göra slut och skaffa ny tjej,
4. Besvikelse. Innerst inne vill tjejer ha killar som BESKYDDAR och inte
UTNYTTJAR dem.

Detta är kvalitativ forskning, sanna mina ord! Men jag har i min egen forskning kommit till något annorlunda slutsatser på vissa punkter. Beträffande punkt 3 exempelvis, där vill jag bara meddela att risken för att jag ska göra slut och skaffa ny kille ökar om vi inte har sex. Detta är vetenskapligt belagt genom forskning.

Men när det gäller punkt 4 tror jag att jag talar för alla tjejer när jag sluter upp och håller med om resultaten. Ja, beskydda mig! Jag är liten och svag. Alla tjejer är små och svaga. Vi behöver tas om hand. Och män behöver få känna att de har ett litet djur att beskydda, så de inte förlorar sin manlighet. För det vore ju jobbigt att en dag stå där alldeles tasklös. Det skulle ju också vara jobbigt för oss tjejer om våra killar plötsligt stod där alledels kuklösa och utan manlighet när vi ville ligga med dem. Kopplingen inget sex-beskydd samt sex-utnyttjande är jag ännu inte helt på det klara med. Men det kommer väl. Mer kvalitativ forskning:

Många killar säger dessutom att de inte skulle vilja gifta sig med en tjej som de har haft sex med. Varför det? Eftersom de vill ha en tjej med högre moral!

Word! Och så den maffiga slutklämmen, med tillhörande illustration:

Att ha sex innan man är gift är att missbruka en gåva man fått av Gud. Det är som att ta en fin tavla man fått och använda den som dörrmatta.


Japp. Kom ihåg det nu. Skulle du använda en fin tavla som dörrmatta? Nej, precis!




PS. Jag är gärna din dörrmatta. DS.

Boken

Tidig lördagkväll. På tunnelbanan: en kvinna med svarta spetshandskar och röd yllerock. Hennes hår: en mörk bikupa. I händerna: Anaïs Nins samlade noveller. Helt ogenerat läser hon denna litterära finpornografi, som lite mer respektabelt kallas "erotik". Vore det istället fotografiska bilder skulle de genast förkastas som äckliga, men när det är i denna form åtnjuter det någon form av gillande. Men det här är så perverst som det kan bli samtidigt som det på något plan accepteras i salongerna. Faktum är att jag aldrig fattade att något såhär explicit snuskigt fanns publicerat i bokform.

Vad som gör det än mer intressant är att alla novellerna skrevs på 1940-talet. Idag slängs medialiserat sex i ansiktet på mig vart jag än går. Men någonstans inbillar jag mig att 40-talet var betydligt mer tillknäppt (Ända upp i hakan! Översta knappen också! Och för guds skull, händerna på täcket!) och omgärdat av moraliska förebud - en inbillning för vilken jag nog dessutom kan få rätt starkt empiriskt stöd. Men uppenbarligen hade folk alla möjliga olika sorters sex redan då, och det fanns de som minsann kunde beskriva det in i minsta detalj också. Här skulle man kanske citera mademoiselle Nin, men jag kan bara inte. Kanske räcker det att säga att inte en endaste pikant detalj utelämnats.

Nin skrev för en anonym uppdragsgivare som tydligen föredrog "rena, enkla skildringar utan analys och filosofiska slutsatser". Med andra ord ville han (?) bara ha det kladdiga. Och det var precis vad han fick. Men samtidigt är språket på något vis delikat, och vetskapen om att det skrevs av en kvinna får mig att tänka att det är ganska fascinerande ändå. Hade det å andra sidan skrivits av en man är jag relativt säker på att jag hade tyckt att det bara var äckligt (vilket jag väl tycker nu med, men samtidigt också respekterar det på ett eller annat sätt). Den kritiskt sinnade skulle väl här invända att det är dubbelmoral från min sida - att jag bedömer det olika beroende av författarens kön, men jag håller inte med. En argumentation kan inte frånkopplas från sin kontext. Och den kontext som gäller här är den där kvinnor konstant ses som mindervärdiga, förminskas, förlöjligas och utnyttjas. Därför måste kvinnors och mäns företag bedömas utifrån dessa olika utgångspunkter. När kvinnor tar makten över sin sexualitet och ger sig själv rätten att tolka och beskriva sin verklighet blir det ett politiskt projekt och inte bara perversion.

Nu sitter kvinnan med spetshandskarna här, sömnlös en tidig söndagmorgon, lyssnar på Fran Hardy och Brigitte B, och bjuder ut sig på blogg. Kanske skulle jag greppa Nin-pocketen och se om jag kunde läsa mig till sömns? Nej och nej! Visserligen skulle det kunna fungera, eftersom jag tycker att det är obeskrivligt enformigt och tröttsamt att läsa explicita sexskildrningar som aldrig tycks ta slut (lite som en bruksanvisning från IKEA, fast objektet är sex och inte en garderob), men problemet är att det på grund av just dess natur inte går att försjunka i Nins texter. Det går inte att segla iväg i en annan tankes skepp, när texten för varje ny rad kastar sig emot en med full kraft (med andra ord, trycker upp en lem eller annan rakt i ansiktet på en).

Frågan är när man egentligen skall läsa sånt här? Inte som en trotsig exhibitionist ute på socialt experiment som jag på tunnelbanan väl? Och vilka - förutom undertecknad som uppenbarligen har ett smått schizofrent och per definition akademiskt förhållande till det - som gör det? Kom för övrigt precis att tänka att det kunde vara ytterst roande att höra några kulturkoftor eller pretentiösa litteraturkritiker i svarta polotröjor diskutera Anaïs Nins verk på bästa sändningstid i den statliga televisionen. Kanske kunde de berätta för mig!

Paradoxen

Förra veckan såg jag Erik Gandinis dokumentär Videocracy. Den handlar om hur den italienska TV-kulturen trollbinder mediekonsumenterna så till den grad att premiärministern och landets styrande elit kan göra nästan vad de vill utan att någon tycks märka eller reagera:

"Efter 30 år med billig tv-underhållning har Italien blivit ett land som helt domineras av yta och kändiskult. Och bakom fasaden kan 'il Presidente' och hans kompisar göra vad de vill. Flerfaldigt prisbelönte filmaren Erik Gandini gör en skräckfärd tillbaka till sitt hemland - Silvio Berlusconis Italien." (SVT.se)

Denna TV-kultur bygger alltså på lättklädd och intelligensbefriad underhållning, eller tutt- och rump-TV om man uttrycker sig en smula vulgärt (vilket jag gärna gör). Och det är framför allt det här som jag tycker är intressant i Videocracy; nämligen hur kvinnor porträtteras i denna kladdiga underhållningssörja och vilka effekter detta har på hur kvinnors identitet(er) och roll i samhället (re)produceras.

Vad jag såg var ett fullkomligt kvinnoförakt. Det här är ingenting som filmen egentligen tar upp, eftersom den primärt handlar om någonting annat. Det var mest bara det att jag blev så beklämd av vad jag såg, och dessutom blev jag förundrad över hur denna form av avklädda TV-underhållning fungerar i Italiens religiösa kontext.

Italien är ett katolskt och i många avseenden konservativt land. Visserligen går kvinnorförakt väl samman med katolicism (och de andra abrahamitiska religionerna), men det här är mer komplext än så. Mer specifikt är det paradoxen kvinnan-både-som-hora-och-madonna som jag fascineras av och har svårt att riktigt greppa. Den fysiskt exponerade kvinnan (som kvinnan i den italienska TV-underhållningen) antyder ett annat slags förakt än den undanskuffade och förminsakde kvinnan (dvs. den mer traditionella kvinnorollen). Det är egentligen denna förminskade kvinna jag skulle associera med de abrahamitiska religionernas kvinnoförakt, och det är väl det här jag inte riktigt greppar: hur katolicismens kvinnoförakt förhåller sig till dessa halvnakna kvinnor.

Jag önskar att jag efter flera dagars funderingar hade kommit fram till något vettigt här (åtminstone till en mer koncis frågeformulering), men det har jag inte. Detta dubbla kvinnoförakt, där kvinnan både är den till skyarna höjda madonnan som gör bäst i att hålla sig i skinnet, samtidigt som hon ses som något slags underdånig leksak som man kan behandla hur som helst, fortsätter att förbrylla mig. Kanske är denna paradox bara olika sidor av kvinnoföraktets mynt, men jag vet inte. Jag förstår ändå inte hur det logiskt hänger ihop. Snälla någon, förklara för mig.

(Om jag utgår från ett lite annorlunda perspektiv är det stora problemet egentligen att kvinnor ofta saknar makten till självdefinition. Så länge det är män som besitter definitionsmakten kommer kvinnor vara underordnade. Men en sådan diskussion hör inte hemma här, utan i en av alla dessa krystade hemtentor som mitt liv går ut på att författa.)

Filmen finns uppe på SVT Play till 30 april: http://svtplay.se/t/129797/dox

PS. Något äckligt i filmen är också vurmen för Mussolini. Det är obehagligt att tänka på hur det finns människor som hyllar och ser upp till "il Duce". Ännu mer otäckt blir det när man inser att detta verkar vara helt legitimt i dagens Italien.