Missnöjet

- Hej.
- Ursäkta mig. Jag skulle vilja reklamera mitt liv. Det har mest varit till besvär.

Man gör sitt bästa, man anstränger sig, man gör allt man kan för att aktivera sig och vara nöjd och glad och allt, men ändå är man tom. Jag vet fan inte när jag sist gjorde så mycket som jag gjort under det här året, tagit tag i så många självförverkligandeprojekt och varit allmänt hyperaktiv, men ändå känner jag mig djupt missnöjd med tillvaron, när jag får en stund över att fundera på den.

Är det ett tidens tecken?

Är uppgivenheten och desillusionen bara en följd av den bortskämdhet som obegränsad tid för introspektion innebär? Det skulle nog vara fint om jag inte tänkte så mycket hela tiden. Det minns jag att jag tänkte redan som 14-åring. Då brukade jag önska att jag skulle vara mer som min klasskamrat Anna-Maja. Hon framstod som så bekymmerslös och verkade sällan besvärad. Hon skrattade mest. Själv kunde jag inte skratta, när det fanns så mycket svårt att reflektera över.

Eller så handlar det kanske om de oändliga möjligheterna som min generation drabbats av, snarare än ohämmat navelskåderi. Det har alltid funnits tusentals och åter tusentals möjligheter, och således val att göra, i min värld. Det bäddar ju onekligen för missnöje. Med alla dessa oändliga möjligheter blir minsta lilla motgång extremt påtaglig. Med stort antal möjligheter kommer också stort antal möjliga tillfällen att känna sig missnöjd. Hade valen och möjligheterna varit färre hade också tillfällena till missnöje varit det.

Sedan kan man ju undra om inte allting en gång för alla skulle bli bra om man bara vågade konfronteras med sitt missnöje. Men nu har jag valt flykttaktiken och springer så fort jag bara kan när det dåliga nosar i min nacke. Men det dåliga är inte någon nybörjare på sånt här; om jag lyckas fly i vaket tillstånd så blir det besök i sömnen. Men där har jag ett ess i rockärmen. Det har nämligen visat sig att min sömnmedicin har den fina biverkningen att jag får njuta en drömlös sömn. Så lurar man det dåliga. Tänkte jag. Men kanske är det så att fighten måste tas, duellen utkämpas för att vi en gång skall bli klara med varandra. Möjligen är det trots allt bättre att fäkta illa än att inte fäkta alls. Men ovissheten gör mig feg.

Eller så är det så att jag är rakt av bortskämd, som en riktig snorunge. Jag biter inte gärna ihop, jag slipper hellre. Under min uppväxt har jag utsatts för minimalt med tvång, inte ens fiskpinnarna behövde jag äta upp om jag inte hade lust. Så kanske är det så att man bara är bortskämd när man hellre bedövar sig än biter ihop. Kanske?

Kanske var det inte tänkt att livet skulle vara peachy-creamy hela vägen igenom, kanske måste man bara lära sig att stå ut. De innan mig kanske inte var lyckligare, nöjdare eller gladare, men de visste att bita ihop och acceptera läget. De var inte sådana mesar som jag. De accepterade nedstämdheten som något normalt där jag lärt mig att diagnostisera den som sjuklig. Där jag via blogg pep om huruvida det är fel att känna att jag inte vill känna, ställde de sig i köket och bakade ett jävla bröd istället.

Våren

Nu fattar jag ingenting. Vad hände egentligen? Helt utan förvarning hade stan på sig sin allra bästa sommardräkt idag. Jag åt lunch ute i solen och det var så varmt att jag var tvungen att ta av koftan. Och plötsligt är världen grön igen, och luktar hägg. Jag tänker alltid att det är bäst att ta till vara på våren, för den kommer bara en gång om året. Och det är trots allt inte så många år man får leva och möta den.

Om vädret är lika fint imorgon ska jag lägga mig i gräset i parken när jag kommer hem och jäsa som en deg - en fyllig vetedeg, en sån som jäser över bunkens kant och ut på diskbänken. När jag ligger där ska jag tänka lite extra på Ian Curtis. Sedan ska jag somna och sova en stund på en filt, mitt i parken. Det är min bästa sommargrej; att ta en powernap i parken utanför huset varje eftermiddag när jag kommer hem. Kan rekommenderas!

Sömnen Revisited

Jag kan inte få nog av dissikera sömnen och skärskåda dess komponenter! Så mycket händer där så lite händer, i de lugnaste vatten lurar de lömskaste fiskarna osv. Igår kväll, när jag lagt mig och släckt lampan, kom jag på mig själv med att högt och ljudligt sjunga på en nonsensmelodi för att jag inte skulle kunna höra mina egna tankar.

När det blivit alldeles mörkt och tyst i rummet smyger de sig fram ur mitt medvetandes skuggor, monstren i mitt huvud. Jag ser det framför mig, det är rakt igenom visuellt: som det lilla mumintrollet som med en mjölkspann i tassen skyndar genom läskiga skogen ser också jag ögonpar som lurar bakom trädens svarta stammar. Skillnaden är väl att min skog finns inne i mitt huvud och jag kan inte springa därifrån. Ingenstans finns en muminmamma som kan trösta med saft.


I brist på en flyktväg vill man åtminstone blunda så man slipper se skuggorna som kikar fram bakom träden. Tyvärr tycks det omöjligt att blunda tillräckligt hårt, när monstren redan är inne och bråkar i huvudet. Men om man kanske kunde "blunda" auditivt? Liksom blockera tankarna genom andra, störande sinnesintryck - precis som det går att till viss del blockera smärta genom att "överhetta" nervsystemet (genom att t.ex. skrika)?

Jag låg alltså på fullaste allvar där i mörkret och sjöng "lalalalalalala" och tänkte att det skulle ta bort monstren i mitt huvud. Det är väl sånt man tror att bara smått neurotiska, litterära karaktärer gör. Så det kändes ju inte helt... acceptabelt. Men faktum är att det fungerade ganska bra. Det blev svårare att hålla fast i de dåliga tankarna när min sång överröstade dem. Jag hörde helt enkelt inte vad jag tänkte. Det var rätt fascinerande. Och till slut försvann de värsta tankarna (jag visste väl att också min skrovliga röst skulle visa sig fylla någon funktion!).

Sömnen

Natten, sömn och drömmar är ett nästan outtömligt ämne för mig. Att jag oftast sitter och skriver på nätterna är förmodligen talande. Det här med att sova har alltid varit lite problematiskt, ända sedan jag var liten. Det finns en osynlig kraft som motar bort mig från min säng och att lägga mig är ett test i viljestyrka. Jag är som ett barn som inte vill sova för att jag leker och har så roligt, oavsett vad jag gör, eller om jag ens gör någonting. Jag vill bara inte sluta skriva, sluta rita, sluta lyssna på den där låten, sluta stirra in i väggen. Jag vill fortsätta göra vad som helst så jag slipper sova.

När jag väl lagt mig, eftersom jag trots allt inser att jag måste göra det förr eller senare, så finns det ingenting som garanterar att jag faktiskt kommer att sova. Alla de stackare som någon gång har haft äran att sova bredvid mig vet att jag kan vrida och vända på mig i timmar innan jag till slut försvinner bort i ett freudianskt drömlandskap. Även efter att jag lagt mig och släckt alla lampor pågår en febril aktivitet i mitt huvud. Det finns helt enkelt för mycket att tänka på och reflektera över. Och att blockera dessa impulser är inte det enklaste som finns att göra.

En taktik jag har för att sova är att - istället för att räkna får - rabbla så många av grundämnena jag kan komma på. Någon natt i förra veckan lyckades jag frammana åtminstone 45 stycken (aluminium, barium, bly, bor, cesium, curium, einsteinium, europium, fluor, fosfor, francium, guld, helium, jod, iridium, järn, kadmium, kalcium, kalium, kisel, kobolt, kol, koppar, kvicksilver, kväve, lithium, magnesium, mangan, molybden, natrium, neon, nickel, nobelium, plutonium, polonium, röntegnium, silver, svavel, syre, terbium, titan, uran, väte, ytterbium och zink) - ett ganska bra resultat för en samhällsvetare tycker jag. Kanske en oortodox taktik för övrigt, men den funkar hyfsat, i alla fall ibland.

Det finns tillfällen då jag nästan är rädd att sova, eftersom risken finns att jag ska förnimma något obehagligt i mina drömmar. Det händer ganska ofta att jag har ångestframkallande drömmar, som är omöjliga att komma ur. De senaste veckorna har jag exempelvis drömt om hur jorden gick under i en implosion, hur några av mina bekanta gjorde inbrott hos mig utan att jag fattade någonting (mycket obehagligare än man kan ana), samt höjdpunkten; hur ett ex (som av någon lustig anledning, som jag aldrig ifrågasatte i drömmen, var iklädd högklackade skor) var hemskt elak mot mig (också mycket värre än det låter).

Jag har för mig att jag har sett tv-program om både sömn och drömmar där kontentan har verkat vara den att man fortfarande, trots omfattande forskning, inte är riktigt säker vare sig på varför människor sover eller drömmer. Min privata forskning har i alla fall lett till ett par slutsatser: 1.) om jag inte sover på över ett dygn känner jag mig ganska konstig, och 2.) mina drömmar är en salig röra utan någon som helst känsla för dramaturgi eller narrativ.

Natten

Med datorn på magen ligger jag i sängen och försöker komponera en passande text till ett press sheet för Bonne Idées nya sjua på Cloudberry Records. Till vänster om mig en tom assiet där en ost- och picklessmörgås låg alldels för en stund sedan innan den blev del i det fascinerande fenomen som är min metabolism. På det i soprummet upphittade lilla teakbordet till höger om sängen, i Arabia-koppen med Muminpappan på, en skvätt avsvalnat kanelte. Eller te och te... det är ju inte te egentligen, utan någon form av koffeinfri hippieblandning som man köper för dyra slantar i hälsoaffären.

På pappersflärpen i änden på tepåsesnöret står "May this day bring you peace, tranquility and harmony" och jag ba' "Tack, men nu äre så att det är natt och inte dag, snörstumpslapp!" Men så får jag lite dåligt samvete och ber snörstumpslappen om ursäkt. För det är trots allt precis vad jag vill ha; peace, tranquility and harmony, fast nattetid. Det är ju ändå därför som hippieteet har inhandlats, eftersom det ju inte verkar helt intelligent att hinka i sig en massa koffein precis innan man tänker sova om man redan har sömnproblem. Och jag måste absolut dricka kaffe eller te till min nattmacka!

Min blick faller åter på den närapå tomma tekoppen, och på Muminpappan som ligger lutad mot en sten och chillar med ett metspö i handen. Och jag tänker att kanske skulle jag göra som Muminpappan och ta en whisky istället? Det är väl ändå en klassisk sängfösare, och poängen med en sängfösare är väl att man somnar gott på den? Kanske är Imovane, Zopiclone och Stilnoct blindspår och nästa gång ska jag be om ett recept på en flaska Famous Grouse istället. If it's good enough for Muminpappan, it's good enough for me.