Havet

I en kvav bil, till tonerna av en Frank Sinatra-compilation, for jag tillsammans med kamrater till havet. Det måste vara årets varmaste dag. Vattnet smakade salt och var helt lagom ljummet. Den neongröna luftmadrassen som legat i någon låda på vinden i åratal visade sitt sanna värde: en av de bästa investeringarna jag någonsin gjort. Liggandes på rygg på denna neonfarkost vaggades jag av vågorna mot stranden, om och om igen.

Sanden fastnade mellan tårna och mattade av det svarta nagellacket på mina tånaglar. Att gräva ner fötterna i sanden på en badstrand fyller mig både med tankar av smuts och fult och fel, och den mest klichéartade livsnjutarkänsla jag kan frammana. Jag gjorde mitt bästa att lösa det omöjliga korsordet i DN:s söndagsbilaga; "mandrill, fem bokstäver" skall vara "apart". Både på film och foto fångades dagen för framtiden.

Nu är jag hemma; fötterna tvättade och handduk och badkläder hängda på tork. I bara underkläderna ligger jag och jäser som bäst i mitt trettiogradiga bastuhem. Som en fyllig vetedeg väller min kropp ut ur min snålt tilltagna klädsel och jag flyter ut över hela sängen.

Seg och matt väntar jag in skymningen. I morgon gör jag om alltihop.