6 September 2010

Staden

Vi har nått en punkt där vi kanske måste gå i relationsterapi, min bättre hälft och jag. Vårt förhållande har börjat knaka i fogarna, det har börjat krisa, igen. För ett tag sedan trodde jag nog att vi åter funnit varandra, men säg den lycka som varar för evigt.

Någonting måste göras eller så måste vi skiljas, mitt Stockholm och jag. Och det skulle kännas hemskt om det var slut för evigt. Men kanske tar vi en paus; vi provar en mer öppen relation ett tag, där jag får träffa andra städer. Kanske inleder jag till och med något mera seriöst ett tag med kanske Göteborg, Lund, Helsingfors eller London, så kan vi kanske hitta varandra igen sedan.

För det vore så synd om det måste ta slut här, kära Stockholm. Jag tänkte på dig när jag gick en hundpromenad längs Norrmälarstrand i lördags kväll. Det var mörkt då och ganska kallt, men jag mindes en fin och solig eftermiddag i början av juli, eller när det kan ha varit, då jag promenerade ungefär samma väg. Den gången korsade jag Stadshusets borggård och kom ut vid trädgården invid vattnet. Där var fullt av turister och lite trotsigt kände jag för att glida upp mellan dem och säga, Hallå, det här är min stad! Men det gjorde jag såklart inte. Det var en lite ovanlig känsla det där, den underliga stoltheten. Men jag ville att alla skulle veta att du var min och jag ville berätta om allt vi gjort tillsammans.

Även om vårt förhållande inte är prickfritt och perfekt alla gånger, så är det ändå något speciellt mellan oss. Det var här jag föddes. Det är här mina föräldrar är födda. Det var här jag åt sand (antar att jag lär ha gjort det i alla fall). Det var här jag föll och slog ut framtänderna. Här har jag gått i skolan. Här dansade jag tills jag nästan föll ihop när jag var 19. Här spydde jag i en park. Här misslyckades jag. Och här fick jag revansch. Här hade jag sex första gången. Och nästan allt annat första gången. Det var här jag ville dö. Det var här jag insåg att jag skulle leva.

Allt måste bli bra igen. Stockholm, baby. Allt ska bli bra. Det ordnar sig.

5 comments:

  1. Allt det där kan du göra i en annan stad (förutom möjligtvis äta sand, det känns lite onödigt)!

    Jag har själv aldrig hyst en sådan kärlek till min uppväxtort som framkommer ovan. Kommer förvisso inte från en storstad heller utan en liten skithåla, en förort till Malmö. Men det har alltid varit självklart att jag skulle flytta bort. Lämna all skit bakom mig.
    Även om jag idag kan se tillbaka till min lilla ort utan agg, känns det inte särskilt troligt att jag kommer återvända dit.

    Världen ligger för dina fötter! Dansa medan du dansa kan!

    ReplyDelete
  2. Jag log när jag läste om promenaden på Norr Mälarstrand. Så fort jag insåg att texten handlade om ditt Stockholm och dig såg jag den cykelbanan framför mig, som jag cyklat på senast för en dryg timme sedan medan vinden rasslade i de gulnade löven och höstsolen glittrade i Mälarens vågor. Jag älskade Stockholm i den stunden. Och det glädjer mig att den vägen är ett positivt minne även för dig.

    För övrigt landade jag här på din blogg efter att ha blivit länkad till inlägget om din mamma (men insåg att chansen att du läser min kommentar är större i ett inlägg med färre kommentarer). Det var fruktansvärt bra skrivet. Den som hade båda ögonen snustorra efter att ha läst hela den texten måste vara... jag vet inte. Hur som helst är det bra att berättelser som eran berättas, även om de är svåra, eller snarare just därför. Det är så svårt att förstå vad politikiska beslut innebär i verkligheten eftersom båda sidor bara visar på fördelarna. Jag har själv hållit med om att det kan vara vettigare att få folk att jobba i stället för att chilla. Men det här är en helt annan sida av situationen, och det gör mig så ont att ni behövt lida så. Nu behövde jag inte din text för att inte vilja rösta på Alliansen på söndag, det hade jag inte velat i vilket fall. (Men sanningen är att jag inte ens får rösta.) Men jag tror att den kan göra skillnad för många röstberättigade, som tack vare att de fick höra den här historien röstar rödgrönt och därmed räddar om inte din mamma, så åtminstone andra personer i samma sits.

    Tack för en otroligt välskriven, viktig och djupt berörande text.

    ReplyDelete
  3. Läste precis Sveket. Finner inga ord för hur för jävligt det har blivit. Lider verkligen med din mamma och er familj och hoppas av hela mitt hjärta att det blir ett bra nytt beslut som tas. Skickar en stor styrkekram!

    ReplyDelete
  4. Jag lider med din mamma! Vem skulle inte göra det? Ditt problem ligger dock inte riktigt med alliansen och dess politik, utan just Försäkringskassan. En myndighet bestående av tjänstemän som försöker utöva sin makt utifrån sin ringa kunskap. För alla är det självklart att din mamma inte kan jobba. Det är uppenbart att det här handlar om tjänstefel. Det är dock naivt att tro att sådana historier inte fanns under sossetiden. Det är också naivt att tro att tjänstemän ska förstå vad olika sjukdomar innebär, och efter det göra sina bedömningar. Sanningen är att många som är lagom sjuka är faktiskt arbetsföra, och att det finns många som har blivit "sjuka" tack vare en trevlig bekantskap med en läkare. Dessa människor har fördärvat systemet och gjort att Sverige trots en av de friskaste nationerna, har haft en av dem högsta sjuktalen. Det är inte mer än rimligt att ifrågasätta de långtidssjuka. Att din mamma är så sjuk som hon är, kan INGEN veta på förhand. Att en tjänsteman sedan försummar tydliga utlåtanden från läkare är dock tragiskt, och tydligt fel. Det har du varken sosse eller alliansregeringen att skylla på. (förutom ifall tjänstemannen får bonus på antalet utförsäkrade, vilket jag inte tror att de får.. det finns dock alltid "karriärister" som vill vara bäst; i det här fallet utförsäkringar uppenbarligen)

    ReplyDelete
  5. MASSINVANDRINGEN TAR FRÅN GAMLA OCH SJUKA

    Om invandringen kostar samhället ca 40 miljarder/år(Källa: Mångkultur eller välfärd) och biståndet ca 30 miljarder/år så borde det få till följd att samhället saknar ca 70 miljarder årligen som vi kunde använt till vår värlfärd och myndigheter.
    Men så får man ju inte säga.. Men det gör jag ändå.. Och dom pengarna hade man kunnat använda så att våra pensionärer fått en bra och tryggad ålderdom. Sjukvården kunde haft vårdplatser till alla och köerna försvunnit. Polisen kunde klarat upp mångdubbelt fler brott och haft resurser att vara ute på gator och torg. Vi kunde haft en a.kassa värd namnet och ett pensionsystem som fått ökade resurser. Vår skola hade haft mindre klasser med bättre villkor. Vi hade haft ett försvar värd namnet där vi kunde försvara hela landet istället för som nu stockholms innerstad.
    Siffran 40 miljarder är vad myndigheterna räknat ut, sen finns det andra sätt att räkna och då stiger siffran ordentligt..
    Det är den förbannade invandringens fel att Sverige inte har råd med någonting längre och att välfärden urholkas år efter år.
    100 miljarder kronor årligen, minst, kostar etablissemangets mångkulturella och "solidariska" expriment. Solidaritet med vem och vilka ? Sverige är ett socialkontor för utomeuropeisk invandring,
    så är det medborgare.

    ReplyDelete

Note: only a member of this blog may post a comment.