Skiten

Uppgivenheten är stor. Så också sorgen över en hårt skövlad välfärd. Men jag brukar helst inte prata om det, för jag blir bara så ledsen och frustrerad då. Jag tänker att det här med politiken får stanna där någonstans mellan nio och fem. Men den senaste veckan har den varit där dygnet runt, tillsammans med all annan skit, och malt i mitt huvud.

Livet i allmänhet känns just nu förbannat tungt och besvärligt att ha att göra med, så jag tänkte att det vore rätt skönt om åtminstone samhället kunde sköta sig hyfsat så att jag slapp bryta ihop över det också. Jag har nog med att skrika, vråla, kasta, banka och grina för egen räkning. Det finns ingen tid att också snyfta till sömns över utförsäljningen av skola, boende, vård och omsorg (med andra ord statens dåliga sinne för business; är ju som att de gjort affärer på fyllan), stigmatiseringen av sjuka och svaga, segregationspolitiken, sveket mot dem som en gång (som icke-myndiga, till på köpet) valde fel utbildning. Det är bara för mycket för att jag skall stå ut.

Jag orkar varken agitera eller argumentera, dock. Det känns så hopplöst ändå. Men jag kan ju säga hur det känns. Och det känns som att vi glömt allt vad mänsklighet och värdighet heter. Människor reduceras till siffror och kronor och den driftige entreprenören är vår nya gud. De som inte lyckas har sig själva att skylla och de som inte har jobb vill helt enkelt inte jobba. För att inte tala om de sjuka, de utsugarna!

Något väl genomtänkt politiskt brandtal blir det inte från min sida. Men något bör man väl ändå säga? Så... Kära liberala privatiseringshetsare. Ni kan ju sälja ut allt, till underpris, nu. För en vag politisk idé. Men vad finns kvar när det kniper nästa gång skatten skall sänkas då? Var skall ni plocka då, när Sverige inte längre äger ett korvöre, när hela förbaskade landet har lagts ut på entreprenad?

Så för fan! Kom igen nu! Nu tar vi tillbaka Sverige innan det är för sent. För som vi alla vet sedan vi var små: bytt är bytt och kommer aldrig tillbaka! När allmännyttan är såld och borta, ja då är den just det; borta. För alltid. Ergo: nu byter vi regering och politik, innan det är för sent. Innan bytt är bytt och kommer aldrig tillbaka.

Posten

Jag älskar att öppna lägenhetsdörren och mötas av ett mindre postberg. På riktigt. Åtminstone så länge det är bra post.

Idag var en sån dag. Det låg post där, bara bra post (inga klamydiabrev med andra ord). Min blick föll först på den där avin som meddelade mig att min tysta månad äntligen är över. Nu ska jag äntligen ta med mig Tiger Tape, Burning Hearts och Elenette ut på promenad med min nya iPod. Bra brev #2: ett litet paket poststämplat i Miami Beach med fanzine och skivor från Roque. Och sen, som det lilla körsbäret på toppen av grädden på moset låg där underst ett brev, storlek A4, iklätt ett mörkblått plastomslag. I glädjen över avi och Miami Beach-paket noterade jag inte riktigt det där brevet, tänkte väl att det var någon av alla dessa halvtrista tidskrifter jag får. Men. Sen insåg jag att det var just det som alla tycks ha snackat om de senaste veckorna: Inkomstdeklarationen! Det visar sig att jag ska få tillbaka 6397 kr (exkl. ränta). Åh. Tack, Skattekontoret Sundsvall, vad fint ni har räknat. Jag är nöjd och glad. Vad ska jag unna mig?

Jag har nyss varit till min lokala postmånglare och hämtat iPoden (om någon vågar tjyva den från mig får denne någon stå ut med att den har "Semlans piePod" ingraverat på baksidan) som nu måste fyllas. Svårt när man börjar från noll. Jag vill nog trots allt ha mer än Tiger Tape, Burning Hearts och Elenette.