Infallet

Kände plötsligt att jag skulle börja kommunicera i skrift igen. Tänkte i två minuter "Svenska elle engelska?" och beslutade mig för att testa svenska för det var länge sedan. Jag har väl knappt skrivit för nöjes skull på svenska sedan jag hade en Skunk-dagbok någon gång på nollnolltalet. De senaste åren har jag indoktrinerats så till den grad med ett akademiskt språk att MS Word brukar markera texten grön och klaga på att mina ordval "kan framstå som gammaldags" eller "invecklade i vanlig sakprosa" och jag vet egentligen inte vilket språk jag kan pressa ut i fingertopparna om jag gör ett försök.

Detta är helt opretentiöst, och utan ambitioner. Det är den nya grejen i mitt liv, rent generellt: inga ambitioner. Nuförtiden försöker jag ta mig för saker helt förutsättningslöst. Det finaste med den ansatsen är att jag tycks åstadkomma mer än jag gjorde när jag ville mer. Krav är hämmande! Så jag skiter i det och bara gör.

Voilà!