Skiten

Uppgivenheten är stor. Så också sorgen över en hårt skövlad välfärd. Men jag brukar helst inte prata om det, för jag blir bara så ledsen och frustrerad då. Jag tänker att det här med politiken får stanna där någonstans mellan nio och fem. Men den senaste veckan har den varit där dygnet runt, tillsammans med all annan skit, och malt i mitt huvud.

Livet i allmänhet känns just nu förbannat tungt och besvärligt att ha att göra med, så jag tänkte att det vore rätt skönt om åtminstone samhället kunde sköta sig hyfsat så att jag slapp bryta ihop över det också. Jag har nog med att skrika, vråla, kasta, banka och grina för egen räkning. Det finns ingen tid att också snyfta till sömns över utförsäljningen av skola, boende, vård och omsorg (med andra ord statens dåliga sinne för business; är ju som att de gjort affärer på fyllan), stigmatiseringen av sjuka och svaga, segregationspolitiken, sveket mot dem som en gång (som icke-myndiga, till på köpet) valde fel utbildning. Det är bara för mycket för att jag skall stå ut.

Jag orkar varken agitera eller argumentera, dock. Det känns så hopplöst ändå. Men jag kan ju säga hur det känns. Och det känns som att vi glömt allt vad mänsklighet och värdighet heter. Människor reduceras till siffror och kronor och den driftige entreprenören är vår nya gud. De som inte lyckas har sig själva att skylla och de som inte har jobb vill helt enkelt inte jobba. För att inte tala om de sjuka, de utsugarna!

Något väl genomtänkt politiskt brandtal blir det inte från min sida. Men något bör man väl ändå säga? Så... Kära liberala privatiseringshetsare. Ni kan ju sälja ut allt, till underpris, nu. För en vag politisk idé. Men vad finns kvar när det kniper nästa gång skatten skall sänkas då? Var skall ni plocka då, när Sverige inte längre äger ett korvöre, när hela förbaskade landet har lagts ut på entreprenad?

Så för fan! Kom igen nu! Nu tar vi tillbaka Sverige innan det är för sent. För som vi alla vet sedan vi var små: bytt är bytt och kommer aldrig tillbaka! När allmännyttan är såld och borta, ja då är den just det; borta. För alltid. Ergo: nu byter vi regering och politik, innan det är för sent. Innan bytt är bytt och kommer aldrig tillbaka.

Missnöjet

- Hej.
- Ursäkta mig. Jag skulle vilja reklamera mitt liv. Det har mest varit till besvär.

Man gör sitt bästa, man anstränger sig, man gör allt man kan för att aktivera sig och vara nöjd och glad och allt, men ändå är man tom. Jag vet fan inte när jag sist gjorde så mycket som jag gjort under det här året, tagit tag i så många självförverkligandeprojekt och varit allmänt hyperaktiv, men ändå känner jag mig djupt missnöjd med tillvaron, när jag får en stund över att fundera på den.

Är det ett tidens tecken?

Är uppgivenheten och desillusionen bara en följd av den bortskämdhet som obegränsad tid för introspektion innebär? Det skulle nog vara fint om jag inte tänkte så mycket hela tiden. Det minns jag att jag tänkte redan som 14-åring. Då brukade jag önska att jag skulle vara mer som min klasskamrat Anna-Maja. Hon framstod som så bekymmerslös och verkade sällan besvärad. Hon skrattade mest. Själv kunde jag inte skratta, när det fanns så mycket svårt att reflektera över.

Eller så handlar det kanske om de oändliga möjligheterna som min generation drabbats av, snarare än ohämmat navelskåderi. Det har alltid funnits tusentals och åter tusentals möjligheter, och således val att göra, i min värld. Det bäddar ju onekligen för missnöje. Med alla dessa oändliga möjligheter blir minsta lilla motgång extremt påtaglig. Med stort antal möjligheter kommer också stort antal möjliga tillfällen att känna sig missnöjd. Hade valen och möjligheterna varit färre hade också tillfällena till missnöje varit det.

Sedan kan man ju undra om inte allting en gång för alla skulle bli bra om man bara vågade konfronteras med sitt missnöje. Men nu har jag valt flykttaktiken och springer så fort jag bara kan när det dåliga nosar i min nacke. Men det dåliga är inte någon nybörjare på sånt här; om jag lyckas fly i vaket tillstånd så blir det besök i sömnen. Men där har jag ett ess i rockärmen. Det har nämligen visat sig att min sömnmedicin har den fina biverkningen att jag får njuta en drömlös sömn. Så lurar man det dåliga. Tänkte jag. Men kanske är det så att fighten måste tas, duellen utkämpas för att vi en gång skall bli klara med varandra. Möjligen är det trots allt bättre att fäkta illa än att inte fäkta alls. Men ovissheten gör mig feg.

Eller så är det så att jag är rakt av bortskämd, som en riktig snorunge. Jag biter inte gärna ihop, jag slipper hellre. Under min uppväxt har jag utsatts för minimalt med tvång, inte ens fiskpinnarna behövde jag äta upp om jag inte hade lust. Så kanske är det så att man bara är bortskämd när man hellre bedövar sig än biter ihop. Kanske?

Kanske var det inte tänkt att livet skulle vara peachy-creamy hela vägen igenom, kanske måste man bara lära sig att stå ut. De innan mig kanske inte var lyckligare, nöjdare eller gladare, men de visste att bita ihop och acceptera läget. De var inte sådana mesar som jag. De accepterade nedstämdheten som något normalt där jag lärt mig att diagnostisera den som sjuklig. Där jag via blogg pep om huruvida det är fel att känna att jag inte vill känna, ställde de sig i köket och bakade ett jävla bröd istället.

Staden

Vi har nått en punkt där vi kanske måste gå i relationsterapi, min bättre hälft och jag. Vårt förhållande har börjat knaka i fogarna, det har börjat krisa, igen. För ett tag sedan trodde jag nog att vi åter funnit varandra, men säg den lycka som varar för evigt.

Någonting måste göras eller så måste vi skiljas, mitt Stockholm och jag. Och det skulle kännas hemskt om det var slut för evigt. Men kanske tar vi en paus; vi provar en mer öppen relation ett tag, där jag får träffa andra städer. Kanske inleder jag till och med något mera seriöst ett tag med kanske Göteborg, Lund, Helsingfors eller London, så kan vi kanske hitta varandra igen sedan.

För det vore så synd om det måste ta slut här, kära Stockholm. Jag tänkte på dig när jag gick en hundpromenad längs Norrmälarstrand i lördags kväll. Det var mörkt då och ganska kallt, men jag mindes en fin och solig eftermiddag i början av juli, eller när det kan ha varit, då jag promenerade ungefär samma väg. Den gången korsade jag Stadshusets borggård och kom ut vid trädgården invid vattnet. Där var fullt av turister och lite trotsigt kände jag för att glida upp mellan dem och säga, Hallå, det här är min stad! Men det gjorde jag såklart inte. Det var en lite ovanlig känsla det där, den underliga stoltheten. Men jag ville att alla skulle veta att du var min och jag ville berätta om allt vi gjort tillsammans.

Även om vårt förhållande inte är prickfritt och perfekt alla gånger, så är det ändå något speciellt mellan oss. Det var här jag föddes. Det är här mina föräldrar är födda. Det var här jag åt sand (antar att jag lär ha gjort det i alla fall). Det var här jag föll och slog ut framtänderna. Här har jag gått i skolan. Här dansade jag tills jag nästan föll ihop när jag var 19. Här spydde jag i en park. Här misslyckades jag. Och här fick jag revansch. Här hade jag sex första gången. Och nästan allt annat första gången. Det var här jag ville dö. Det var här jag insåg att jag skulle leva.

Allt måste bli bra igen. Stockholm, baby. Allt ska bli bra. Det ordnar sig.

Märren

Finaste The Mare släpper ny EP (på Leopard Up A Tree Records) och jag fick dansa i videon till I'm So Happy. Resultatet gjorde mig så glad (och ingen dansande kossa har varit lika snygg sedan Göran P dansade med Doris).

Gisslan

Nu ska jag berätta om när kroppen annekterar intellektet, eller en smula annorlunda uttryckt: när ett gäng rebellhormoner tar hjärnan som gisslan.

Det är alltså såhär: det finns tillfällen då jag är på oförklarligt och helt obeskrivligt dåligt humör; då jag blir så irriterad att jag nästan självantänder eller så ledsen att jag närapå drunknar i ett hav av tårar. Det är tillfällen då allt känns hopplöst; fastän jag vet att jag inte är sämst eller vad det nu kan vara, så går känslorna inte att skaka bort. Jag bara är sämst, så är det.

Men så har väl de flesta känt ibland? Jodå. Men här kommer den frustrerande delen av historien: varje gång (ja, precis exakt varje gång) jag känner såhär så visar det sig alltid att det egentligen inte var "jag", utan den där Patty Mae Smith (som gärna förkortar sitt namn PMS) som höll i spakarna. Detta gäller utan undantag, och det får mig att känna mig snuvad på min egen vilja, min hjärna, mitt intellekt. Jag blir så innerligt förbannad när jag inser att det inte var den verkliga jag utan någon annan som tyckte att livet var värdelöst att leva, som blev rasande på hela det politiska etablissemanget, som höll på att explodera för att jackan gled av galgen två gånger när jag försökte hänga upp den eller för att det bara inte gick att skruva på locket på tandkrämstuben. Det känns som att inte ens ilskan eller deppigheten kan man få ha ifred för den satans livmodern. Då blir jag arg!

Jag fattar om detta framstår som lite vagt, men det är så enormt frustrerande att uppleva att man reagerar kraftigt på något för att sedan inse att det inte var för att man egentligen var så himla ledsen eller arg, utan bara för att kroppen annekterat intellektet, för att fysiken köpt upp psyket. Det känns som att den där Patty Mae Smith berövar mig mina egna känslor, tar ifrån mig värdigheten i att vara en egen tänkande person. Och det värsta är att jag inte är medveten om det i stridens hetta. Jag tror att det är jag. Men så var det någon annan. Det är först ett par dagar senare som jag fattar. Ilskan då, när tårarna sedan länge torkat, är omätbar. Glädjen över att kunna känna känslor förtas helt av insikten att det inte var jag som kände några känslor, det var bara Patty Mae som jävlades.

En annan lite roligare PMS-effekt jag har är att jag delvis tappar koordinationsförmågan. Det är ganska roligt för andra att se mig dundra in i dörrkarmar och liknande. Sen så får jag en supersnok till näsa också; jag blir hyperluktkänslig och det är ju spännande med ett vässat sinne.

Glömskan

Det finns dagar som bara kan få försvinna, som man helst hade sluppit. Dagar som ingen ändå kommer att minnas, men som man likförbannat var tvungen att genomlida. Jag är ganska nöjd att ligga i min säng och veta att denna menlösa onsdag snart är till ända, när jag svalt en Imovane och släckt lampan. Undrar om dagen, den 11 augusti 2010, är ledsen, för att ingen kommer att minnas den. Undrar om den gråter när den ligger i högen av andra bortglömda dagar. Jag vet inte.

Dokumentationen

Om man ämnar skriva är det en dålig idé att ha mycket roligt för sig. Inte för att jag bara kan skriva när jag sitter ensam hemma och bölar eller så, utan helt enkelt för att jag är för upptagen av saker för att skriva om dem.

Jag minns jularna när jag var liten. Min morfar kilade runt med kameran i högsta hugg och fotograferade allt och ingenting, och jag minns att jag tänkte att det vore underligt att ha en massa bilder på något, en upplevelse, som man egentligen inte upplevt eftersom man var upptagen med att dokumentera den. Jag tänkte alltså att min morfar var så upptagen av dokumentationen att han faktiskt inte var en del av julen, vilket gjorde dokumentation i sig meningslös på något vis. Det blir helt enkelt konstigt att sitta ner och titta i ett fotoalbum för att minnas något man inte kan minnas, eftersom man egentligen inte var delaktig. Precis så tänker jag fortfarande.

Så nu testar jag att uppleva ett tag. Livet är fint.