Staden

Vi har nått en punkt där vi kanske måste gå i relationsterapi, min bättre hälft och jag. Vårt förhållande har börjat knaka i fogarna, det har börjat krisa, igen. För ett tag sedan trodde jag nog att vi åter funnit varandra, men säg den lycka som varar för evigt.

Någonting måste göras eller så måste vi skiljas, mitt Stockholm och jag. Och det skulle kännas hemskt om det var slut för evigt. Men kanske tar vi en paus; vi provar en mer öppen relation ett tag, där jag får träffa andra städer. Kanske inleder jag till och med något mera seriöst ett tag med kanske Göteborg, Lund, Helsingfors eller London, så kan vi kanske hitta varandra igen sedan.

För det vore så synd om det måste ta slut här, kära Stockholm. Jag tänkte på dig när jag gick en hundpromenad längs Norrmälarstrand i lördags kväll. Det var mörkt då och ganska kallt, men jag mindes en fin och solig eftermiddag i början av juli, eller när det kan ha varit, då jag promenerade ungefär samma väg. Den gången korsade jag Stadshusets borggård och kom ut vid trädgården invid vattnet. Där var fullt av turister och lite trotsigt kände jag för att glida upp mellan dem och säga, Hallå, det här är min stad! Men det gjorde jag såklart inte. Det var en lite ovanlig känsla det där, den underliga stoltheten. Men jag ville att alla skulle veta att du var min och jag ville berätta om allt vi gjort tillsammans.

Även om vårt förhållande inte är prickfritt och perfekt alla gånger, så är det ändå något speciellt mellan oss. Det var här jag föddes. Det är här mina föräldrar är födda. Det var här jag åt sand (antar att jag lär ha gjort det i alla fall). Det var här jag föll och slog ut framtänderna. Här har jag gått i skolan. Här dansade jag tills jag nästan föll ihop när jag var 19. Här spydde jag i en park. Här misslyckades jag. Och här fick jag revansch. Här hade jag sex första gången. Och nästan allt annat första gången. Det var här jag ville dö. Det var här jag insåg att jag skulle leva.

Allt måste bli bra igen. Stockholm, baby. Allt ska bli bra. Det ordnar sig.