Missnöjet

- Hej.
- Ursäkta mig. Jag skulle vilja reklamera mitt liv. Det har mest varit till besvär.

Man gör sitt bästa, man anstränger sig, man gör allt man kan för att aktivera sig och vara nöjd och glad och allt, men ändå är man tom. Jag vet fan inte när jag sist gjorde så mycket som jag gjort under det här året, tagit tag i så många självförverkligandeprojekt och varit allmänt hyperaktiv, men ändå känner jag mig djupt missnöjd med tillvaron, när jag får en stund över att fundera på den.

Är det ett tidens tecken?

Är uppgivenheten och desillusionen bara en följd av den bortskämdhet som obegränsad tid för introspektion innebär? Det skulle nog vara fint om jag inte tänkte så mycket hela tiden. Det minns jag att jag tänkte redan som 14-åring. Då brukade jag önska att jag skulle vara mer som min klasskamrat Anna-Maja. Hon framstod som så bekymmerslös och verkade sällan besvärad. Hon skrattade mest. Själv kunde jag inte skratta, när det fanns så mycket svårt att reflektera över.

Eller så handlar det kanske om de oändliga möjligheterna som min generation drabbats av, snarare än ohämmat navelskåderi. Det har alltid funnits tusentals och åter tusentals möjligheter, och således val att göra, i min värld. Det bäddar ju onekligen för missnöje. Med alla dessa oändliga möjligheter blir minsta lilla motgång extremt påtaglig. Med stort antal möjligheter kommer också stort antal möjliga tillfällen att känna sig missnöjd. Hade valen och möjligheterna varit färre hade också tillfällena till missnöje varit det.

Sedan kan man ju undra om inte allting en gång för alla skulle bli bra om man bara vågade konfronteras med sitt missnöje. Men nu har jag valt flykttaktiken och springer så fort jag bara kan när det dåliga nosar i min nacke. Men det dåliga är inte någon nybörjare på sånt här; om jag lyckas fly i vaket tillstånd så blir det besök i sömnen. Men där har jag ett ess i rockärmen. Det har nämligen visat sig att min sömnmedicin har den fina biverkningen att jag får njuta en drömlös sömn. Så lurar man det dåliga. Tänkte jag. Men kanske är det så att fighten måste tas, duellen utkämpas för att vi en gång skall bli klara med varandra. Möjligen är det trots allt bättre att fäkta illa än att inte fäkta alls. Men ovissheten gör mig feg.

Eller så är det så att jag är rakt av bortskämd, som en riktig snorunge. Jag biter inte gärna ihop, jag slipper hellre. Under min uppväxt har jag utsatts för minimalt med tvång, inte ens fiskpinnarna behövde jag äta upp om jag inte hade lust. Så kanske är det så att man bara är bortskämd när man hellre bedövar sig än biter ihop. Kanske?

Kanske var det inte tänkt att livet skulle vara peachy-creamy hela vägen igenom, kanske måste man bara lära sig att stå ut. De innan mig kanske inte var lyckligare, nöjdare eller gladare, men de visste att bita ihop och acceptera läget. De var inte sådana mesar som jag. De accepterade nedstämdheten som något normalt där jag lärt mig att diagnostisera den som sjuklig. Där jag via blogg pep om huruvida det är fel att känna att jag inte vill känna, ställde de sig i köket och bakade ett jävla bröd istället.

Dokumentationen

Om man ämnar skriva är det en dålig idé att ha mycket roligt för sig. Inte för att jag bara kan skriva när jag sitter ensam hemma och bölar eller så, utan helt enkelt för att jag är för upptagen av saker för att skriva om dem.

Jag minns jularna när jag var liten. Min morfar kilade runt med kameran i högsta hugg och fotograferade allt och ingenting, och jag minns att jag tänkte att det vore underligt att ha en massa bilder på något, en upplevelse, som man egentligen inte upplevt eftersom man var upptagen med att dokumentera den. Jag tänkte alltså att min morfar var så upptagen av dokumentationen att han faktiskt inte var en del av julen, vilket gjorde dokumentation i sig meningslös på något vis. Det blir helt enkelt konstigt att sitta ner och titta i ett fotoalbum för att minnas något man inte kan minnas, eftersom man egentligen inte var delaktig. Precis så tänker jag fortfarande.

Så nu testar jag att uppleva ett tag. Livet är fint.