Folknöjet

Hej bloggen!

Den här sommaren känner jag mig alldeles utanför allt det som gäller, vare sig det handlar om äcklig rojalistisk yra eller fotboll. Om man inte bryr sig om det ena så ska man väl ändå peppa på det andra? Men icke!

Att jag är övertygad republikan, och inte heller vurmar för konceptet "äktenskap", borde knappast undgått någon. Och inte bryr jag mig om fotboll heller. Faktum är att mitt intresse för sommarens fotbolls-VM (samt all annan sport) är fullkomligt obefintligt. Jag vet inte vilka lag som spelar och jag bryr mig inte heller om vuvuzelans vara eller icke-vara på matcherna.

Nu kan du ju lite triumferande sticka blicken i mig och fråga hur det kommer sig att jag hört talas om den där vuvuzelan om jag nu inte bryr mig om det pågående världsmästerskapet. Men alltså! säger jag då, jag läser ju ändå tidningen. Jag är väl ingen filistin heller. (Inte för att jag rör sportdelen, men vuvuzelan var ju front page news, tydligen.)

Jag känner mig på intet vis delaktig i dessa allmänhetens folknöjen denna sommar. Inte minsta kittling, inte minsta spänning, inte minsta intresse skapar de i mig. De rör mig inte någonstans.

Men det gör inte så mycket. Jag låser in mig och lyssnar på Evert Taube, Françoise Hardy eller Fat Tulips, eller vad som råkar falla mig i smaken för dagen. Eller så träffar jag någon annan oförstående för en tête-à-tête. Eller så sitter jag i en solstol i parken, med ett sugrör i mungipan sörplandes billig rosé.

Hälsningar,
Svår tjej