29 August 2010

Gisslan

Nu ska jag berätta om när kroppen annekterar intellektet, eller en smula annorlunda uttryckt: när ett gäng rebellhormoner tar hjärnan som gisslan.

Det är alltså såhär: det finns tillfällen då jag är på oförklarligt och helt obeskrivligt dåligt humör; då jag blir så irriterad att jag nästan självantänder eller så ledsen att jag närapå drunknar i ett hav av tårar. Det är tillfällen då allt känns hopplöst; fastän jag vet att jag inte är sämst eller vad det nu kan vara, så går känslorna inte att skaka bort. Jag bara är sämst, så är det.

Men så har väl de flesta känt ibland? Jodå. Men här kommer den frustrerande delen av historien: varje gång (ja, precis exakt varje gång) jag känner såhär så visar det sig alltid att det egentligen inte var "jag", utan den där Patty Mae Smith (som gärna förkortar sitt namn PMS) som höll i spakarna. Detta gäller utan undantag, och det får mig att känna mig snuvad på min egen vilja, min hjärna, mitt intellekt. Jag blir så innerligt förbannad när jag inser att det inte var den verkliga jag utan någon annan som tyckte att livet var värdelöst att leva, som blev rasande på hela det politiska etablissemanget, som höll på att explodera för att jackan gled av galgen två gånger när jag försökte hänga upp den eller för att det bara inte gick att skruva på locket på tandkrämstuben. Det känns som att inte ens ilskan eller deppigheten kan man få ha ifred för den satans livmodern. Då blir jag arg!

Jag fattar om detta framstår som lite vagt, men det är så enormt frustrerande att uppleva att man reagerar kraftigt på något för att sedan inse att det inte var för att man egentligen var så himla ledsen eller arg, utan bara för att kroppen annekterat intellektet, för att fysiken köpt upp psyket. Det känns som att den där Patty Mae Smith berövar mig mina egna känslor, tar ifrån mig värdigheten i att vara en egen tänkande person. Och det värsta är att jag inte är medveten om det i stridens hetta. Jag tror att det är jag. Men så var det någon annan. Det är först ett par dagar senare som jag fattar. Ilskan då, när tårarna sedan länge torkat, är omätbar. Glädjen över att kunna känna känslor förtas helt av insikten att det inte var jag som kände några känslor, det var bara Patty Mae som jävlades.

En annan lite roligare PMS-effekt jag har är att jag delvis tappar koordinationsförmågan. Det är ganska roligt för andra att se mig dundra in i dörrkarmar och liknande. Sen så får jag en supersnok till näsa också; jag blir hyperluktkänslig och det är ju spännande med ett vässat sinne.

1 comment:

  1. Min PMS är mer eller mindre identisk med din. Inklusive koordinationsfrågan. Mina arbetskamrater har ställt oroligt prövande frågor som går ut på att lirka ur mig huruvida min man slår mig - pga alla blåmärken jag har på armarna efter att ha gått in i dörrposter. Då skulle de bara se hur det ser ut på höfter och lår... Somliga cykler har jag mer blåmärken än oblåmärkt hudyta.

    Det är väldigt mycket aktivitet i ditt inlägg om din mamma. Jag vill bara säga att det känns oändligt sorgligt och förfärligt att se den utveckling Sverige följt de senaste tiotal åren. Det känns lite som att Sverige gått in i nåt slags Thatcher-era där man gång på gång väljer om människor som på intet sätt vill vare sig individens eller landets väl på grund av någon masochistiskt lutheransk känsla av straffdom.

    Jag är bosatt utomlands och känner just nu mest äckel och avsky över Sverige, vars socialpolitik jag en gång var så stolt över.

    Min mamma ska också bli gammal i det där jävla landet och här sitter jag med hela mitt liv i ett annat land. I värsta fall får jag diskutera med henne att flytta hit henne, för i Sverige går det ju inte att vare sig försörja sig eller behöva bli försörjd. I Sverige idag ska man helst vara född rik, för sanningen om arbetslinjen är att den drivs av folk som är för fina för att arbeta.

    Jobben finns inte, ens för den som är frisk, ung och högutbildad (det finns en anledning att jag flyttade) - men ändå ska cancerpatienter och fibromyalgiker sparkas ut i arbete eller svälta ihjäl. Fy fan.

    Det är tyvärr för sent att stoppa utvecklingen för din mamma, men det finns en akromegalimedicinering, som väntar på FDA approval, som i studier visat hoppingivande resultat på bland annat illamåendet. Jag kan inte riktigt säga mer, men håll utkik på PubMed och pressreleaser om akromegalibehandling. (Fast jag antar att du redan gör det)

    Ditt inlägg kom för sent för mig som ambassadröstade för över en vecka sen, men du kan haja att det inte var något alliansparti (eller jävla SD) som jag röstade på.

    Kram till dig och din mamma. Må god behandling och framgångsrik överklagan komma i er väg.

    mvh
    J

    ReplyDelete

Note: only a member of this blog may post a comment.